Kan det bli mer ego – att skriva om sitt eget år på sin egen blogg? Men som allt i livet är det frivilligt – läs eller låt bli! När jag började blogga för många år sedan gjorde jag det flitigt. Jag hade hört att en blogg skulle matas med ord och bild som ett husdjur med mat och då vet man ju precis. För det är ju det jag gör – dag efter dag. Matar djur, egna och andras. Och gillar det (tur).
Det var när jag ramlade in i Facebook som bloggen började dö svältdöden. Nu vet nära och kära att det är bättre att följa mig på fejjan än här. Sorry för det. Men det digitala behöver ha sina gränser – det finns ju ett liv med. Just nu är det fejjan som får orden och bilderna. Men en årskrönika ska man väl kunna hosta ur sig?
Det har varit ett härligt år – ett då jag fyllde 50 år. Faktiskt påverkade detta faktum stora delar av hösten för mig då väggar skulle rivas i köket för att skapa plats för långbord och dans, saker flyttas runt, cirkusvagnar renoveras osv. Allt inför dagen D den 6 november. Men jag återkommer till det.
Året har dominerats av mycket praktiskt fixande på gården jämsides med arbete på BYS i Skara som verkligen utvecklats under året med flera nya YH-utbildningar, nyanställningar och en flytt in i SLU´s utbildningshus under de allra sista skälvande minutrarna av detta nådens år.
2014 rivstartade med att jag hade Elise Lindman arbetande halvtid på gården. Vad mycket som hinns när man är två. Förutom att Elise är en pärla med strålglans utöver det vanliga så möjliggjorde det för mig att vara lite friare än vanligt. Fyra gånger hann jag till Island under året som gick. Det är inte illa för en gårdsägare. Det har varit för ren semester, arbete och Landsmót förstås. En sväng till Sladö med LUS-gänget, Nordiska Mästerskapen i Herning, 50-årskalas i Danmark, en hösttur till Lund med Kajsa och Rickard för att se Jonas Gardell och softa i stugan. Det är en balans det där – mellan att vara fri som en fågel och att uppleva det fina i att vara hemma och höra hemma. Något av det mest speciella jag upplevde på gården under året var att följa koltrastungarnas utveckling i trädklykan bortåt vägen under nästan tre veckor.
Nu gick jag händelserna i förväg. I februari åkte jag till Island och blev inblåst i Skagafjördur som sig bör i ett vardagsäventyr. Bussen söderöver ställdes in men vad gjorde det när man var hemma hos goda vänner, Gunnar och Thordis? Det blev en extra dag helt enkelt. Där träffade jag gamla pensionärer som var unghästar då jag jobbade på Dalur 1996, som Ormur (Landsmótvinnaren) och Gnótt. Kunde också med egna ögon konstatera att det vackra vita sto som togs av daga i filmen Om hästar och män eller Hross í oss (såg den på Göteborg Filmfestival kvällen innan jag åkte) levde i högsta välmåga på granngården. Island är ju inte större än att regissören Fridrik Thor Fridriksson var på samma plan till Island som jag. Jag frågade om det verkligen var troligt att en hästman skulle skjuta sitt fantastiska sto för skammens skull. Já, svarade han. Ingen långrandig man. Jag ägnade veckan åt att hälsa på vänner både på nord- och sydlandet, fick se en spännande ny tävlingsgren som heter Gaedingafimi (gaedingadressyr) och toppade veckan med att köpa mig en häst. Till. Just vad jag behövde. Hon heter Eva frá Fornusöndum och har spännande stam, efter Grunur frá Oddhóli som Diddi vann töltklassen med på Landsmót 2006 och ett sto som givit avkommor som är klass 1. Får se vad detta blir. Hon finns kvar på Island så länge, för eventuell visning och så småningom betäckning. Så det blir fler hästar. Hmm… Köpet av Eva sammanföll med inköpet av min första smarta telefon och under några dagar översköljdes fejjan av mina selfies. Det värsta har gått över nu. Att jag bidragit till ett ökat BNP i år, är då ett som är säkert, det har varit ett teknikens år för Ericson. Att inte nämna (skryta?) att jag fick rida (eller sitta på kanske är rätta ordet) Landsmótvinnaren Glódafeykir frá Halakot, är naturligtvis helt ogörligt, en ära – tack Einar!
Islands öppna vidder gör något med mig, jag vet inte om det är det faktum att jag är ledig och ansvarsbefriad som är grejen eller bara det att det är så öppet och milsvitt vart man än ser. Kulturlivet på Island är också grejt. Gick på stödgala i fantastiska Harpan och lyssnade på Björk, Patti Smith, Of Monsters and Men, Mammut, Lykke Li m fl. Björk hann bara sjunga en halv minut innan jag lipade, har aldrig hört henne på riktigt. Vilken pipa. Alla var där – inklusive fd presidenten Vigdis Finnbógadóttir, Björks pappa och så Helle, Thordis och jag!
I februari var det kurs och examen för domare i nya tävlingsgrenen Tölt in Harmony. Thomas Manske och jag åkte upp och klarade av examinationen på bedömning av tre olika nivåer, Åsa William och Lena Lennartsson var examinatörer. Intresset för TiH är stort vilket lett till att jag varit ute hos fyra lokalklubbar och flera företag och haft introduktionskurser med ”prova-på-bedömning”. I klubb Frigg har vi också ordnat officiell tävling i körhallen på nivå. 1. Det fina med TiH tycker jag är att det är en tävlingsform som harmonierar med hur man vardagstränar sin häst till lösgjordhet och samling, dvs böjda och raka spår på enkelt vis i en vanlig padock. När man väl förstått hur linjerna ska dras… Ibland får man sudda lite eller hur Gunnar?
En ny uppgift fick jag i form av reseledare till Island i april. Jag fick nöjet att guida styrelseledamöterna för Ackordshäststiftelsen på ön och låta Sverige möta Island, våra likheter och olikheter i hästbranschen. Vi besökte många olika typer av hästföretag på sydlandet under tre dagar och hann också uppleva en kväll på Fákasel med TiH-clinic och tävling.
I år blev Länsstyrelsen i Västra Götaland en rolig uppdragsgivare. Under alla de år jag arbetat som egen företagare med häst som affärsidé har jag sneglat avundsjukt på erfa-träffar för mjölkbönder mfl (erfarenhetsträffar). Varför möts inte hästföretagarkollegor runt sina egna näringsfrågor (ofta möts vi på andra tillställningar där också våra kunder är med – inget fel i det men ibland vill man bara möta kollegor). Så hästnäringen i Västra Götaland fick möjlighet att skapa en utbildning med föreläsningsträffar, erfa-grupparbeten sam en tre dagar lång studieresa. Under året har jag lett en erfa-grupp i Göteborg, hållit föredrag om att leda sitt eget och andras arbete samt lett ännu en studieresa som gick till Stockholm, till svenska hästföretag med hästen som gemensam affärsidé och nämnare men olika greninriktningar. BYS unghästutbildare åkte med på resan – lite lyckliga när de fick gulla med Tinne Wilhelmssons dressyrstjärna Anton, just hemkommen från VM! Victory Tilly fick sina klappar han med liksom Álfur frá Selfossi.
Under året träffar vi som arbetar på BYS massa intressanta människor som vill något med sitt liv – annars söker man sig inte till en skola. Två stora kurser håller jag i under året förutom att jag har huvudansvar för gruppen Hästföretagare distans samt coachar (som det så vackert heter) alla BYS blivande hästföretagares arbeten med affärsidéer och affärsplaner. Privilegium är ordet.
Ridkurserna med Atli Gudmundsson fortsatte under 2014, Atli är uppskattad både för sin kunskap och breda erfarenhet av hästträning/instruktion men också för sitt engagemang och sin ärliga feedback. När året var slut räknade jag ut att 90 personer ridit för Atli under året varav stor andel återkommande, i princip har det varit kurs en gång i månaden. Förutom 30 kursdagar har det också varit två omgångar med hästträning då Atli själv ridit och utbildat hästar under 3-4 dagar med en avslutande kursdag ihop med ägarna. Det jag gillar med att rida för Atli är att man får kombinera vänster och höger hjärnhalva. Det är teori och struktur, logiska verktyg, man hoppar inte hit och dit i utbildningssystemet för att göra snabba segrar samtidigt som man blir utmanad att öva upp känslan att träna häst, läsa nästa steg med hästen. I like. Jag har numera ett gäng hästar som ska ridas, för att säljas (Elisa och Baltasar i vår) eller hålla igång gårdens arbetshästar. Tur att jag har hjälp av Elise och Elise, medryttare på tre hästar. Hur otippat är det att få två tjejer från vardera hållet av Sverige som har samma ovanliga namn? Dagný är svårast, steg för steg har hon lärt sig tölta i bra form och med rygg, det har tagit mer än ett år. Hon är klart jobbigast men har också lärt mig mest. Ibland blir jag galen. Någon ska ju vara det med.
En annan kurssuccé var när Suss Landin och Ylva Mattsson lärde ut hur man med små medel påverkar hästen till balans med fokus på sits och inverkningar. Båda är humanutbildade vad det gäller människans kropp och har ett starkt och långt hästintresse. Vi red, filmade, analyserade, filmade igen, yogade, stretchade, tänkte häst, (åt förstås) och hade två kanondagar, vid två tillfällen. Fortsättning följer i sommar är planen.
Tre fina föl föddes på gården, alla efter Åsas hingst Andri frá Feti, här talar vi lokalproducerat in i minsta detalj. Min Dagmar fick sitt sista föl, ett musblackt stoföl som heter Íris, hon behagade föda när jag var på Landsmót förstås. Elise hade gett sig den på att få se en fölning och vakade över Dagmar som en hök. Men så var hon tvungen att åka hemifrån en timme och då var det kört, Johanna agerade barnmorska, tur jag har sådan fantastisk backup på gården. Ugla fick sitt livs första föl som heter Undri förstås, efter tre försök så kom han – undret. Nora och Elise kom på namnet. Han ser fin ut men det gör ju alla föl och det är inte förrän man rider dem som man vet hur det blir! Åsas Embla fick också ett hingstföl som heter Grim, anslående med sin fina bläs.
Landsmót var det ja. Denna gång var resan bokad ett år i förväg och allt ingick inklusive hotell – en resemodell jag aldrig tidigare upplevt för ett islandshästevenemang, kändes oerhört vuxet! Vi var fyra tjejer som kamperade ihop – ömsom hängde vi vid banan (även om vädret utmanade även de starka i år), ömsom turistade vi. Bästa stunderna: att leta upp ett naturligt bad vi fått tips om som låg mitt ute i ingenstans, att smaka på Seljalandsfoss, att stå på randen och se stenstatyerna i havet nära Vík. För första gången red jag på tur på Island, vi var ute med företaget Kálfholt som absolut kan rekommenderas. När vi väl kom av grusvägarna (som inbjuder till att börja trixa med takten med varierat resultat när man rider i en stor grupp) så känner man verkligen varför islandshästen är så uppskattad. Vi tog oss fram precis överallt. Hingsten Konsert frá Hofi var en favorit på Landsmót för min del (se film), de unga stona var som vanligt outstanding i avel, Yvonne och Sandra jublade över egna uppfödningen Stikla som höjde sig rejält i avelsvisning, systrarna Montan red fina hästar, Svana red A-final i B-flokk, stämningen på rygg i brekkan var god. Det fanns många godbitar.
Låter det som att det är mycket häst i mitt liv såhär långt? Ja. Det är det. Genom hästarna möter jag all sköns människor – hästen är en gemensam nämnare men varianterna är många. Jag lever i en skön mix (någon kallar det säkert bubbla) med gård, verksamhet, vänner och kunder som ger mitt liv mening. Det gör också Eloi. Och lilla kusinbarnbarnet Elise är en ny fin bekantskap. En dos ideellt arbete blir det också – i klubb Frigg i Skaraborg, Skara Hästland som vill förena hästfolk runt navet av travet och ridskolan i Skålltorp samt nya uppdraget LRF Hästdelegationen där jag representerar Svenska Islandshästförbundet och den myriad av små och något större privata företag som faktiskt mer eller mindre bra livnär sig på intresset runt hästar.
Ullstorp Sörgården köpte jag sommaren 1997 och på allvar flyttade jag in vid årsskiftet 1998. Så nu var det hög tid: att grusa om gårdsplanen, lägga på nytt ytlager i padock och round pen, göra en hästtransportparkering, skaffa en cirkusvagn och inreda den till fikastuga för stallets hästfolk och slafställe vid ridkurser. Ja ungefär så.
”Big 50” heter fotoalbumet jag fick av Göran som minne att jag nu faktiskt per definition blivit vuxen på allvar. Och det blev verkligen Big. Vägen fram till hur detta skulle firas var krokig men slutade hemma på gården när jag väl kom på vad jag ville göra – något jag själv tyckte var roligt, dvs ordna ridkurs, äta gott och umgås med vänner. Sagt och gjort. Men själva dagen D den 6 november inföll på en torsdag så det måste ju firas med. Varför inte en ”minikonstnatta”? Och som vanligt – världens bästa vänner sluter upp och hjälper mig ordna en enastående dag (eller snarare vecka) med öppet hus, konstutställning i jordkällaren, bokhandel i vedboden, soppkalas, hembakat bröd, tårtor och kakor. Och jag som umgicks med tanken – ”vad händer om ingen kommer?” behövde inte oroa mig. Det var en underbar ström av människor jag känt både kort och lång tid, från olika världar jag hör hemma i. Trots snöfall och att det var en torsdag mitt i veckan. Tack alla som kom och hjälpte mig att skapa ett minne för livet. Resten av veckan fortsatte i hästens och festens tecken med ridning, varmt bad i tunna, en enastående trerättersmiddag som Thomas slängt ihop på de få stunder han har över. Pulled Wild Pork – viltsvin från andra sidan 46:an, till dessert hemlagad glasstårta, ja ni fattar. Lägg till skumpa en masse och att alla dansade utom två som hade laga förfall. Happy.
Read Full Post »
Åse Ericsons Islandshästar 
