Jag vet. Det finns mycket som är värre än att en häst dör. Hur älskad den än är. Barn som utnyttjas, svält, människors liv i diktaturer, barnsoldater i kallt krig, misshandel, obotliga sjukdomar och övergrepp, djurplågeri, orättvis fördelning av resurser, miljö vi tär på, inte när. Men det hindrar inte att man kan få känna ledsnad och medkänsla med Hickstead, stjärnhästen som dog mitt i sitt värv inför kamerorna. Medkänsla med hans ryttare Erik Lamazes, hans skötare, för alla på läktaren med sina känslor för hästar som var med denna hoppare av guds nåde genom hans sista stund, som råkade äga rum framför publik. För hästen gick det säkert fort men för alla andra måste det ha känts som en evighet. Vi är många som har plats för älskade hästar i våra hjärtan. Det är en ynnest att vi kan känna empati för andra, en förmåga värd att värna.
Några bilder från hästarna därute. Skymningsbilden är tagen av Daniel Söder, Gretafölet och betande hästar som vill äta på precis samma fläck av Hugo, min hjälpande hand på gården och smutsgrisarna fångades på bild av mig själv.
Åse Ericsons Islandshästar 