Mitt i vardagen uppstår plötsligt mirakel. Det finns en riktigt gammal häst på gården. Exakt hur gammal vet vi inte, 30 + nånstans. Man litar inte helt på isländska papper utfärdade på 80-talet 🙂 Han heter Bógatyr och är en oerhört snäll gammal häst som på sin tid var en flott fyrgångare, utvald av Einar Öder Magnusson och en av familjen Ljungqvists/Stenholmens första saluhästar. Alltid positiv, framåt, alltid till lags och världens snällaste. Inte konstigt att det är svårt för Carina som varit fodervärd för Bogi i snart 10 år, att tänka på att det en dag är dags att ta beslut, att man kommit till vägs ände.
I vintras var Bogi en del sjuk, konstiga klådor, han fick svårare att hålla hullet. Han åt 2/3-delar av sin grovfodergiva separat utanför hagen så han kunde äta i sitt eget tempo, i princip fri tillgång tills han ville gå in till sina kompisar i flocken framåt kvällen igen. Han mådde bäst i magen av att äta unghästarnas proteinrika grovfoder av väldigt fin struktur, mer näring i det och mer lätttsmält än kraftfoder.
Nu i slutet av sommaren kunde han inte riktigt nära sig på det gräs som övriga hästar är smällfeta på. Vi försökte flytta honom till en annan hage där två andra valacker gick på ett bättre bete men det slutade med att han fick sårskada och fick behandlas. Inte kul för Bogi men det var välmenat – vi ville att han skulle lägga på sig och inget går upp emot gräs.
Ett par dagar in i medicineringen blev det stopp i tarmsystemet. Han visade bara väldigt svaga koliktecken men en väsentlig sak var uppenbar – han hade ingen matlust. Och den islandshäst som inte äter är sällan frisk! Veterinären kom och han fick kramplösande och tarmstimulerande medicin. Prognosen var – om inte tarmverksamheten kommit igång till morgonen så är inte chansen stor och att Carina fick vara beredd på att ta bort honom. Stallgången var belamrad av IKEA-sängar och vi gjorde vaktschema över natten men ingen av oss sov särskilt bra, ens när vi kunde.
En gång i timmen gick vi små rundor på gårdsplanen, kollade puls och lyssnade efter magljud. Lite ljud i ena sidan (högra sidan – blindtarmssidan) men väldigt tyst i andra. Han stod mest lugnt i boxen men suckade tungt och hade säkert ont på det där stoiska viset som många islandshästar har. På morgonkanten ökade pulsen plötsligt mycket och han såg alltmer uppgiven ut i blicken. Dags att ringa veterinären.
Det var bestämt sedan innan att Bogi skulle få ligga bredvid Una som har en plats i backen sedan i våras. Veterinären undersökte och gav inget hopp. Inga magljud att tala om och en matt, trött blick. Mest lindrigt för hästen var att ta bort honom. Stor sorg men Carina hade bestämt sig och bestämde även metod, jag lovade att hålla.
De tre vandrar iväg mot Unas backe och jag går för att ta in ett par hästar som står i en hage alldeles bredvid. Plötsligt ser jag veterinären och Carina kasta sig in under stängseltråden och baxa ut en stor vattentunna. Som av magi hade Bogis ögon plingat igång när de var femton meter från platsen för avfärd till hästarnas himmel. Han ville plötsligt beta och försökte dricka i vattentunnan som stod på fel sida tråden. När tunnan äntligen var på rätt sida bälgade han i sig vatten. Veterinären kliade sig i huvudet och sade att plötsligt kändes det inte alls lika självklart att han skulle tas bort. Bogi fick en ny omgång magmedicin och chansen att få igång tarmen under dagen. Magljuden ökade allt eftersom dagen gick, han åt och drack, varje gång han lyfte på svansen stod vi där förväntansfullt och väntade på resultat (mer rafflande än kobingo). Och se på sjutton, framåt 5-tiden låg där en fin blaffa och sällan har jag glatt mig så åt en redig bajshög på parkeringen.
Ja, det var ett äventyr. Nu äter Bogi och dricker ungefär som normalt. Gammal är han och tiden är utmätt. Han ska kunna hålla ett fint hull under hyfsat normala livsomständigheter. Hästens liv ska vara värdigt en häst, hur mycket man än håller av dem. Men än var Bogi inte helt färdig med oss, det var uppenbart 🙂
Krumme är en synnerligen välriden, stor (142 cm) och stilig valack med fyra distinkta gångarter och stor fallenhet för fyrkantsridning. Lämplig för exempelvis halvblodsryttare som kommit på bättre tankar eller någon annan som vill ha en givande ridhäst. Brunblack, svenskfödd 1999, efter Blaer från Stenholmen (kl 1), undan Hressa från Fröstnäs (ue Mökkur ELIT). Krumme har alltid gått i flock, och är fri från eksem och annat elände. Pris: 65 000 kr (ej moms, privatägd). Ägare och uppfödare: Thomas Manske tel 0703-42 71 51.
Åse Ericsons Islandshästar 
