Nu har jag bott halva mitt vuxna liv på Ullstorp Sörgården i Falköping, det är femton år att fira! Det känns väldigt fint på något sätt. För trots att jag gillar att resa, trots att jag jobbar ideellt och flackar kors och tvärs så är gården min bas och oas. Här går jag och donar mellan gravar som funnits här i tusen år och hästarna betar och håller öppet där andra bönder och djur långt före mig, öppnat för odling. Det var min goda vän Ylwa Wallström som idogt varje vecka via fax (många meter på golvet blev det) tipsade om bra gårdar till salu i Skaraborg. Så idogt att jag till sist kände att jag måste väl för sjutton åka och kolla, det blir ju nästan pinsamt annars som hon sliter. Även om jag helst ville hamna i mina gamla jaktmarker, i Lerums kommun, Skaraborg stod inte högst på listan. Vid denna tid bodde jag hos Ia och Denni utanför Uppsala efter att ha varit en sejour på Island som överårig hästskötare hos Atli Gudmundsson och Eva Mandal. Gårdar i Lerums kommun var dock dyra och hade alltid för lite mark (om det var något jag hade lärt mig om gårdar fram tills denna tidpunkt så var det: 1. marken ska vara lämplig för hästar 2. vänligt inställda grannar och grusvägar är bra). Läget nära SLU i Skara var också lite avgörande. Plus att jag älskar det gröna, steniga och kulliga landskapet i Falbygden (men det visste jag ju inte då).
Så det blev till sist så att en septemberdag 1997 satt jag där i S:ta Helenas kryddträdgård i Skövde och lipade av beslutsångest över om jag skulle köpa gård eller inte. Alla väntade på mig på mäklarbyrån, papperen låg klara. Och så tänkte jag – att va fan! Kan andra så kan väl jag. Fast jag aldrig hade bytt en propp… Jag måste se det som vilket jobb som helst. Jag ger det fyra år. Trivs jag inte får jag sälja och flytta. Mäklaren såg nog att jag inte var säker. Hon viskade när vi gick ut – du kan väl ge det ett halvår i alla fall. Eller så var det hennes sätt att få mig taggad och bli precis så envis man behöver vara för att orka med att ha en egen gård. Hon lyckades i så fall bra. Det har inte gett upp än i alla fall. På 15 år har det hunnit hända en del och jag har lärt mig mer än jag någonsin kunde tro. Om de mest aparta saker, fråga Carina. Min vän som är expert på trekammarbrunnar och annat spännande. Det har även skiftats hundar. Islandshunden Kola på den högra bilden från vårt första år på gården vilar nu i trädgården mellan huset och hingsthagen, på den plats där hon bäst skötte sitt gårdsvaktarjobb. Nu är det Eloi som tagit över ansvaret, 15 år senare. Snickarglädjen står för sitt namn – jag blir glad av den. Och humlen växer upp lika flitigt varje år. För vissa saker går alltid att förutsäga nuförtiden: humlen, tranorna och skräpporna.
Åse Ericsons Islandshästar 
