Midsommarens skönhet

Efter att på sistone mest ha skrivit om skräppor och kvarka är det läge att reflektera över vilken underbar tid vi är inne i nu. Ljusa kvällar, värme, föl som växer och ett fyrverkeri av blommor. En av mina hagar är helt översållad av orkidéer just nu. I en annan hage hittade vi tre små harungar när vi röjde ogräs. En strök tyvärr åt, de andra klarade sig. Vi lade tillbaka dem på samma plats och läste på att harungar bara får di en gång per dygn och mamman är duktig på att hitta dem. Vi hoppas på att hon flyttat dem för nu går det massa hästar där i hagen. Det finns väl ingen bättre tid att tänka på sommarens skönhet än just idag – midsommarafton.

Idag har vi också åkt iväg med Dagmar och F-fölet (stackarn är inte döpt än) till årets kavaljer, Imi från Lindeberg. Han finns hos Heimir och Terese och det kändes tryggt att lämna mor och son där. Stora hagar, bra staket, fint bete och god uppsyn. Och vilket fantastiskt fint stall de har.

En riktigt härlig midsommar önskar vi er och de fina bilderna har Åsa Rott tagit som jobbar på gården i sommar. Inte nog med att hon tagit B-instruktör och C-tränarexamen på Strömsholm under året. Hon har kommit in på BYS hovslagarskola i höst och är dessutom en himla duktig fotograf. Åsa har en egen blogg som du hittar här (som snart får byta namn :-).

Agnes och kexen.

Till sist – utan svenska jordgubbar och glass – ingen sommar!

Read Full Post »

Det var inte kvarka…

I förra veckan ringde Viveca Båverud, chef för bakteriologiska avdelningen på Statens Veterinärmedicinska Anstalt, och berättade: det var inte kvarka vi hade i höstas… Forskning under vintern som utförts av Susanne Lindahl här på gården har efter utfallet på hästarna här lett till att SVA inför nya provtagningsrutiner vad gäller en viss typ av kvarkapositiva svar (sk atypiska prov).  

Minnesgoda läsare kommer ihåg att i höstas i fjol så provtogs två ungston hos mig varav den ena hade zoo epidemicus och den andra kvarka (streptokock equi). Ve och fasa – kvarka vill ingen ha in på sin gård (läs här). Det är en mycket allvarlig sjukdom, inte helt ovanligt att hästar dör av den och det är envisa bakterier som går in i trä och jord och inte ger med sig i första taget. Kvarka blir lätt en ”peststämpel i pannan” för gårdens räkning. Zoo ep är också en streptokockbakterie, besläktad med kvarkan, men inte lika allvarlig och inte anmälningspliktig. Hästarna blir inte heller lika sjuka av zoo ep. Det var inget roligt besked att få men bara att bita i det sura äpplet och isolera gården, meddela alla ridande i Emmas ridskola och övriga vilka smittskyddsregler som gällde, boka av hästar som var på väg in till gården, mina stallgäster fick boka av ridkurser de var anmälda på, tempa de 17 hästarna i den smittade flocken varje dag och behandla den enda häst som var riktigt sjuk, en fölunge.

Min distriktsveterinär Sanna Hedén som var ute första gången ringde  och undrade om jag ville vara med i en studie om provtagningsmetoder för kvarka som en kollega till henne, Susanne Lindahl på SVA, arbetade med. Kan man medverka till ökad kunskap är det självklart tycker jag. Tio dagar efter att de första proven tagits var Susanne med vapendragare på plats från Uppsala och tog prov på alla möjliga vis i näsa och svalg samt blodprov på flocken.

Analysen visade zoo epidemicus (även på kvarkahästen). Hmm – sade Susanne och lade pannan i djupa veck. Hästarna kryade på sig snabbt, det snorades och hostades en del men förutom den sjuka fölungen var vi väldigt förskonade från feber, bölder och annat. men vi fortsatte arbeta som om det vore kvarka med klädbyten, inga träningshästar in till Emma, sanering av stallet osv.

Susanne hörde av sig igen och nu ville hon ta blodprov på alla och skicka till ett särskilt labb i England där man kunde analysera huruvida hästarna hade antikroppar i blodet mot kvarka. Min vän som har häst på gården och som är veterinär, Thomas Manske, ställde upp och tog blodprov i två omgångar och ny väntan. Beskedet kom, inga antikroppar, dvs de hade helt enkelt inte varit i kontakt med sjukdomen. Efter detta har Susanne varit nere i två omgångar och tagit fler prover på flocken. De här stona är nog Skaraborgs mest genomtestade! Hästarna har varit väldigt tålmodiga – på bilden nedan är det Undrun som genomgår ett svalgprov. Materialet från den här flocken kommer att bli en publicerad artikel i Susannes doktorsarbete – det känns bra att kunna ha bidragit och tack till alla hästägare som låtit Susanne få arbeta med hästarna.  

Så en dag här i juni ringde SVA upp och hade testkört kvarkahästens prov från i höstas med en annan diagnostik, PCR-diagnostik. Nu har de istället tittat på provet ur DNA-nivå och kunde se att det var inte en kvarkabakterie i alla fall utan zoo epidemicus. Den här hästens kvarkapositiva svar var ett sk atypiskt svar, dvs det uppförde sig inte riktigt som en ”klassisk kvarka”. Forskningsresultaten har därför gjort att SVA nu ändrar sina arbetsrutiner och kommer att använda PCR-undersökning på alla atypiska prov i fortsättningen. Detta trista leder därför förhoppningsvis till något gott för alla, även om det varit mycket merarbete och kostsamt under vintern. Men mest av allt är jag glad att gården sluppit ha haft kvarka. Jag ska också kontrollera med Jordbruksverket så att det som är en anmälningsplikt in till dem också korrigeras i deras rullor nu – att det inte var kvarka.

Susanne gillar när hon får en riktigt bra snorbobba i sitt provmaterial!

Foto: Åsa Rott

Read Full Post »

F-hästen är här

Så finns han då på jorden – F-hästen! Fölet som ännu inte fått något namn men det kommer. Son till ELIT-hingsten Flipi från Österåker och mitt förstaklassto Dagmar. Kanske blir det Filip (som betyder hästvän)? Gubb- och gumnamn ska det vara efter Dagmar. På Worldfengurs hemsida kan man hitta bra hästnamn under en särskild rubrik. För att inte tala om Facebook – 30 bra alternativ på ett par timmar! Blir svårt att välja bara.

F-fölet föddes 23.42 den 3 juni. Såpass exakt vet jag eftersom alarmgjorden ringde upp telefon men innan jag hunnit ut och längst bort i hagen låg han halvvägs ute och fosterhinnan var spräckt. Jag borde ha ställt över alarmet till kort ringtid efter att jag såg att Dagmars vaxproppar kommit. Då hade jag varit med hela vägen. Nya kunskaper varje dag.

Jag var en smula orolig över flocksammansättningen. För första gången fölade Dagmar i en större flock, 11 nyfikna 1-2-åriga ston runt henne. Dessutom har Daggis en tendens att dra sig längst bort i hagen och ligga väldigt nära elstaketet. Men hon var stark och hon är erfaren mor nu så hon lät sig inte störas (hennes första fölningar drog hon sig undan och kom inte fram på tre dagar med sina föl). 

Åsa och jag höll undan de mest nyfikna ungstona, fölet kom snart upp på benen och hade stark drift att dia. Dock kotade han över fram rätt rejält så det var svårt för honom att på vingliga ben ”böja sig ner” till juvret. Jag fick stötta honom lite och för säkerhets skull mjölkade jag Dagmar på lite råmjölk och lät honom dricka ur en flaska. Jag borde ha klippt upp ett större hål på nappen bara – det var snålt med tilldelningen tyckte fölet… Tarmbecket kom fort, dvs han bajsade som han skulle 🙂 Det blev en del mjölk över och den är infrusen nu. Bra att ha i frysen omutifallatt. Vi flyttade honom några meter från staketet och sedan började ungstona tycka det var dax att sova, en efter en. De damp omkull i backen, fölet likaså och till sist även Dagmar. Jag stod kvar och huttrade men ville inte gå förrän jag sett att fölet kunde resa sig och dia för egen maskin. Det snarkades och gnyddes där i gräset, fölungen gnäggade högt flera gånger och Dagmar hummade tillbaka. En och annan kvist bröts i skogen bakom och Dagmar kollade upp varje gång – hon är vakenheten personifierad.

En knapp halvtimme senare kröp jag till kojs, nöjd med att fölet varit uppe och diat på egen hand och övriga unghästar var måttligt intresserade, de ville äta.

När jag kom åter vid 5.30 strövade flocken omkring och det var helt lugnt. Fölet gick lättare men fortfarande ansträngt och jag funderade på om tempot var för högt för honom. men så fort han ville vila så damp han bara rakt ner och gjorde det. Unghästarna respekterade det väl, men nyfikna var det. En efter en gick de fram och luktade och hans syster Elisa tuggade lite på öronen på honom. Dagmar lät dem hållas till en viss gräns.

Till vänster kollar Gaeska och Líf in nykomlingen medan syrran Elísa var lite mer hårdför och kollade om han var bittålig med.

F följer den betande flocken så bra nu och benen rätar sig. Hovslagaren kommer inom kort och ska få se på den lilla X-benthet F har. Försiktig raspning på rätt sätt hjälper till.

Read Full Post »

Åsa godkänd unghästtränare

Så är sex veckors intensiv träning av fyra unghästar över för Åsa Rott som gjort sitt unghästprov här på gården. Åsa går den ettåriga islandshästutbildningen på Strömsholm och blir kvar här i sommar som anställd. Tre av de fyra tränade hästarna visas på själva provdagen upp för examinatorerna. Hreggi Eyvindsson och Heléne Blom är det som har det förtroendeuppdraget. 

Det är intensiva timmar. Samtliga hästar visas först på stallgången, hälsokontroll, lyfta hovar, flytta för handen, sadling, tränsning, sitta upp på båda sidor och hästen ska stå stilla, ridning i padock och på väg (hästen provrids också av examinator), arbete från marken samt  handhästridning. Slutligen ska en av de tre hästarna, vald av examinatorerna, longeras/tömköras.

Heléne och Hreggi spanar in Åsas arbete i padocken. Handhästridningen sker på vägen i skritt, trav och snabb galopp och inlånade Myrkvi som Åsa rider på blir alltmer exalterad för varje vändning.

Resultatet fick de inte reda på direkt. Eftersom Åsa och hennes klasskamrater arbetat med unghästar under längre tid på skolan (10 veckor som normalt ett unghästprov tar) så sker en sammanvägning av arbetena.

För c-tränarprovet handlar om en sak – att visa att man är en metodisk hästtränare som kan planera och träna varje häst efter dess förutsättningar.

Tack till Neta Kristiansson, Elin Henriksson, Bodil Andersson och mig själv som lånade ut trevliga hästar till Åsa! Tack Åsa för fint genomfört arbete – nu fortsätter det med mer unghästarbete i sommar!

Read Full Post »

Ministerbesök på Sörgården

En sen kväll i förra veckan låg ett mejl i lådan från kommunalrådet Ulf Eriksson i Falköping. Han undrade om jag ville ta emot ett företagsbesök av jordbruksministern Eskil Erlandsson. Eskil hade ”önskat sig” ett hästföretagarbesök på sin resa runt till gröna verksamheter, tillsammans med centerpartistiska partikamrater. Glad om än lite nervös inför uppdraget tackade jag ja. Dessutom sade jag också i all hast att ”ni kan ju äta lunch här” eftersom jag förstod att schemat var tajt för dem. Jojo. Lätt sagt men sedan ska det göras… Jag satsade på att laga min favoritpaj med gårdens trattkantareller som jag plockat i hingsthagen i höstas, lokala godsaker såsom delikatessost från Elisabeth i Påverås, knäckebröd från Knäck & Bräck, surdegsbröd från Stora Haketorp, korv och skinka från Claessons chark i Falköping. Till det hade vi älggrässaft från Lilla Stutagården (Thomas & Carina) samt efteråt kaffe, hembakad toscakokoskaka samt min granne Margaretas hembakta bonnkakor som Eskil gillade skarpt, se nedan 🙂 Det var falköpingsk Slow food som fick ätas rätt fort för att Eskil & co skulle hinna till Dafgårds och sedan till LRF-stämma i tid!

Eskil är ju en hästkarl (uppfödare av New Forest och tidigare ordförande i Svenska Hästavelsförbundet) så han fann sig snabbt till rätta på gården. Med sig hade han  inte lika hästinsatta men mycket intresserade riksdagsledamoterna Annie Johansson (ungt stjärnskott, intervju i tidningen VI´s senaste nummer) och Ulrika Carlsson samt kommunalrådet i Skövde, Leif Johansson. En hästvan stabschef från jordbruksdepartementet var med på besöket också. Tyvärr regnade det rejält så vi kom inte ut så mycket i hagarna som jag hade önskat men Surtsey och Álma fick spel och gjorde succé i hagen utanför bakstalldörren.

Förutom att presentera mitt företag så berättade jag om vad som var viktigt för mig när jag startade för 12 år sedan. Jag fick stort utrymme att berätta mina tankar om vad som skulle kunna gynna näringen och jag upplevde att i synnerhet Annie och Ulrika intresserade sig för mina högst personliga synpunkter om den nya Yrkeshögskolans (obefintliga) entreprenörskapssatsning. Som om egen företagare inte vore ett arbete och en yrkesroll?  Eftersom jag ofta möter unga människor som vill starta företag så hålls frågan färsk för mig – hur kommer man igång?

Vi delade tankar om att det är rätt vanligt att kvinnor och män startar företag på olika vis. Kvinnor rullar ofta igång sina företag långsammare och ser gärna till att ha livrem medan de skaffar hängslen i nya företaget. Det nuvarande systemet som ska stötta de som vill starta företag är fyrkantigt, varför skulle man inte kunna få starthjälp utifrån sina egna förutsättningar och mål?  Om man är berättigad till starta-eget-stöd, vilket är en fantastisk hjälp när man startar och intäkterna är ojämna och osäkra i början, varför skulle man t ex inte kunna få ha ett halvtidsjobb och starta företag på halvtid? Jag drog några exempel från verkligheten runt mig på personer som inte fått stöd men fixat det ändå fast det tagit dubbelt så lång tid. Och andra som inte vågar ta steget eftersom det inte ens går att testa att vara ” f-skattesedlare”, funkar det inte så gör det faktum att du tagit ut en F-skattesedel att du förlorar din a-kassa. Inte konstigt om man väljer tryggheten. Om samhället har en vilja att stödja företagarvilliga människor till självförsörjning istället för att gå arbetslös – hjälp till på de villkor som passar den enskilde personen. Mer skatt blir det in till staten på sikt och mindre kostnader, och en friskare människa också kanske?

Vi talade om att det är viktigt att tjänstemännen inom olika verk har insikt om varandras arbete. På Jordbruksverket, genom Länsstyrelserna, satsar man och stöder människor som vill satsa på företag på landsbygden, i synnerhet kvinnor och det är ofta häst- och/eller turismföretag det handlar om. Det finns ett syfte med EU´s landsbygdsutvecklingsmedel att människor ska kunna ha en utkomst och bo kvar på landet, duktiga kvinnor flyttar ju till stan annars! Samtidigt nekar enstaka tjänstemän på Skatteverket blivande hästföretagare  f-skattesedel och misstror deras avsikter med företagande. Inte sjutton misstänker man en bilreperatör för att bara vilja starta företag för att det är så roligt med bilar och då kan de få mecka med sina egna bilar? Man ställer högre krav på  lönsamhet i varje inriktningsgren för sig i hästföretaget istället för att se företagets helhet som gäller i all annan företagsamhet. Huruvida hästen ska klassificeras som lantbruksdjur (livsmedelproducerande) eller sällskapsdjur är inte solklart. Varför inte göra en ordenligt översikt och se för- och nackdelar med båda? 

Hästen är uppenbart känslig, liksom dyra båtar och bilar. Det förekommer säkert personer med höga inkomster som försöker gömma undan en eller annan dyrbar tävlingshäst i företagsform som inte ska vara företag. Men varför ska en näring i stort ”dömas” för sådant skattefuskande? De flesta hästföretagare lever inte i den verkligheten. Det är inte alls ovanligt att det intresse som börjar som en hobby växer till en näring genom huvudpersonens ökade kunskap och efterfrågan om dennes kompetens hos ett allt större nätverk. Att då neka till f-skattesedel är ju att skapa en gråzon. Vissa hästföretag har inkomst dag 1 med rätt kompetens (tjänster som instruktion, hovslageri etc), andra dröjer det flera år tills intäkterna kommer (uppfödning etc).  Hästföretag ser väldigt olika ut, gemensamt är att hästar som lever av gräs, vinter som sommar, håller vårt svenska landskap öppet och människor som umgås med djur och natur håller sig friskare än andra. Inga dåliga verksamhetsmål som man får på köpet.

Att driva företag och inte prata om djurskydd är nästan omöjligt. För mig är det inga större problem att leva upp till Djurskyddslagen och jag har mycket god erfarenhet av djurerfarna inspektörer i Falköping.  Det är så jag vill ha det – djurkunniga och helhetsintresserade inspektörer – inte detaljstyrda eller så oerfarna att de inte kan se skillnad på om en häst är klippt i bringan eller har eksem 🙂 

Vad som var viktigt för mig vid min start:

*  min egen kunskap, idé och mitt nätverk – i princip kom alla mina kunder från start tack vare mitt ideella arbete i Islandshästföebundet SIF, ideellt arbete kan alltså löna sig på lång sikt och är god träning i eget företagande 🙂 Alla goda vänner som stöttat mig, både i praktik och teori.

* platsen – läget, de goda grannarna, att det finns grusvägar runt mig (här skrattades det friskt – annars brukar asfaltering av vägar ligga högt på önskelistorna på landet 🙂 SLU ligger nära, där finns kunskap och fantastiska nätverk att bygga, fram tills nu, har det funnits ett nattöppet stordjursjukhus vilket var en trygghet med en sysselsättning som min. Nu är det inte så längre till mångas förtvivlan. Det är en sak för staten att engagera sig i.

* logistiken, lantbrevbärarna är guld och det var ännu bättre förr när man kunde ta ut och sätta in kontanter på sitt plusgiro. Den servicen är borta nu vilket betyder att det är risk att man förvarar kontanter hemma (inte jag dock) om amn sålt varor till kundk kontant och sedan får man betala för att sätta in dem på banken… Bredband är nödvändigt för att kunna sköta företagets hemsida, ha myndighetskontakter, sköta kontakt med kunderna osv.

* kommunens starta-eget-kurs var kanonbra, ledd av en man som själv varit företagare. Starta-eget-stödet jag fick unde ett års tid gjorde att jag kunde jobba på i företaget och återinvestera alla intäkter i att bygga upp företaget samtidigt som det inte saknades bröd och mjölk på bordet.

Ojoj – det blev mycket text denna gången. Det ligger mig varmt om hjärtat, därav flodar orden.

Read Full Post »

Skräppornas krig

Det är krig på gården. Alla på två ben versus skräpporna… Krigsredskap: grep och spade, röjsåg, klippaggregat och händerna… Skräppa = ett eländigt ogräs som snabbt etablerar sig och tränger undan annan växtlighet i en hage med sina ymniga gröna blad. Det fröar av sig i massor och fröna sprids med vinden… Krusskräppan är den vanligaste sorten, läs här i Naturhistoriska Riksmuséets virtuella flora. Om det är just krusskräppan som finns här eller gårdsskräppan eller hästskräppan ger jag blanka den i. Vill bara ha bort det. Fröna lär ska kunna ligga i jorden i decennier och vara livskraftiga när rätta omständigheten dyker upp.

Såhär mycket har skräppan tagit över i en ridhästhage. Det gröna havet ni ser är bara ogräs. Nu ska hästarna inte gå och äta sig tjocka på gräs i den här hagen heller men ändå – man vill inte att det ska se ut på det här viset. I denna hage är det så mycket skräppor så det går inte att försöka utrota dem meddelst grävning. Här får röjsågen jobba – man kan matta ut dem med några års arbete säger min vän Carina uppmuntrande. I några beteshagar attackerar vi plantorna med spade och grep. Upp med rötterna och sedan kör vi hela konkarongen till tippen i Falköping. vill inte ens bränna det här  :-).

Ung skräppa som försöker sätta bo vid bindbommen. En halv minut senare var den död…

Det var min redovisningskonsult Neta som fick mig att förstå vikten av att ta tag i detta innan det var för sent. Hon gick till och med loss i en hage, det kallar jag en riktig redovisningskonsult, jordbruksutbildad gubevars! Så nu ett varningens ord till alla er som ännu inte fått skräppor på gården eller bara har dem i små mängder. Vänta inte! Upp med dem direkt. Och om ni inte hinner innan rötterna satt sig för året så kapa dem innan de satt sin fröställning och är friskt gröna. Gör det innan det blir brunaktiga torra frön på lång stång (som barn förr låtsaskokade kaffe med – innan dataspelen kom). I detta arbete från SLU kan man läsa mer om ogräs, om skräppor från sid 57.

Read Full Post »