Ändra en rutin är inte enkelt, vanans makt är stor. Men i vinter har det hänt här på gården – vi har infört halm i foderstaten till ridhästarna. Inte bara har de något för runda utegångshästarna på gården gått ner i vikt (myten om att halm skulle göra hästar bukiga är klart överdriven). Foderstressen har också minskat och arbetstiden/”passningstvånget” likaså och inte en koliktendens i vinter. Med andra ord bara win-win 🙂 Men steget var ändå långt, är man van att bara ge hö(silage) så är man. Men med en så bra höleverantör som Ragnar i Järnsyssla så trollar han förstås också fram bra halm för foderbruk!
Här på gården fodrar vi grovfoder manuellt, dvs ingen helt fri tillgång dygnet runt vare sig till ridhästar eller unghästar (fast unghästar har alltid haft tillgång till halm i ligghallarna utöver hösilage). Vi fodrar med olika grovfoder anpassat för gruppernas näringsbehov, dvs vi ger grovfoder med högre mängd smältbart råprotein till unghästarna än till ridhästarna. Jag har valt att ha begränsad tillgång för att jag upplevt att islandshästar lätt blir väl runda av att stå på fri tillgång (även om grovfodret är av sämre näringskvalitet). Begränsad tillgång i flockarna här innebär 6-10 kg per dag och häst, allt efter näringsbehov, hur mycket vatten det är i hösilaget och förstås näringsvärdet på grovfodret i sig. När hästarna ätit upp ger de sig ut på strövtåg i hagarna och det är också ett skäl till att jag vill ha hästarna i lösdrift – ge möjlighet för lek och rörelse tillsammans som grupp. Det gör våra hästar mycket. Som tur är gillar jag att fodra, jag tycker om att se hästarna komma och vara intresserade av foder (bra indikation på frisk häst). Det blir ett möte med hästarna morgon och kväll vilket också känns högst rimligt när jag nu valt att leva ett gårdsliv med djurpassning.
Att utfodra så hästar håller sig friska är ju en balans mellan att ge rätt näringsintag samtidigt som hästen ska få utlopp för sitt normala ätbeteende, dvs söka föda under ca 14-16 timmar per dygn. Hästens tarmsystem är anpassat för att små mängder stråfoder kontinuerligt ska passera den lilla magsäcken och vidare till det stora tarmpaketet. När man väljer att inte ha fri tillgång på grovfoder så får man ju försöka hitta andra sätt så hästar har tillgång till strå eller annan nyttig bukfylla som gammalt gräs, busk etc. Helst ska det inte gå längre tid än 4 timmar efter hästen avslutat sin förra fodergiva tills hästen får nästa, om man ger den uppdelad. Och det är här jag inte känt mig nöjd för alla ridhästars räkning nattetid, i synnerhet vintertid när det är svårare att hitta något naturen bjuder att tugga på. Men jag tror personligen det blivit lite av en missuppfattning i detta att man tänker att en häst måste äta 14-16 timmar per dygn. I det vilda sökte den föda under den tiden (hästen ska ju vila och sova lite också på dygnet) dvs det kan bli för mycket av det goda med väldigt lättillgängligt näringsrikt foder som nästan hoppar in av sig självt i hästens mun dygnet runt :-).
Att ha ”slowfeednät” runt fodret kan vara en god idé – att förlänga ättiden för hästen genom att försvåra för den att komma åt fodret genom de små hönätshålen. Vi testade det under en dryg månad. Mitt syfte, förutom att förlänga ättiden för hästarnas skull, var att kunna fylla nätet med flera givor åt gången för att minska antalet utfodringstillfällen. Men hästarna lärde sig fort hur de skulle få ut fodret ur nätet, de ökade sin konsumtion till mer än det dubbla och när mer än en månad gått avbröt jag försöket. Som företagare måste jag fundera på – hur använder jag min tid? Det var för krångligt med det stora nätet, jobbigt för kroppen och tog tid att fylla och fick inte den effekt jag tänkt. Lösningen blev istället att införa halm i foderhäckarna för ridhästarna. Då kunde jag minska antalet utfodringstillfällen till två även för ridhästarna. Plötsligt frigjordes mina eftermiddagar som annars alltid haft ett visst mått av tidstvång. Hästarna var betydligt lugnare vid utfodringen på morgonen (= inte desperat hungriga) och jag behövde inte känna mig stressad eftersom jag visste att hästarna alltid hade strå att tugga på. Jag tror dock att slowfeednäten kan vara jättebra för privathästbruk eller om man har fri tillgång och täcker en bal med ett eller två nät som en del gör när hästarna lärt sig äta fort ändå. Men då får man ju också se till att konsumtionen inte blir så långsam att fodret hinner bli dåligt innanför nätet! Men att packa foder för 2-3 dagars behov för en flock i ett nät, det var ingen hit anser jag.
Att ta med sig tidtagaruret som hästföretagare någon gång ibland är inte fel. Det finns undersökningar där uppemot 80 % av arbetstiden för en hästhållare läggs på att fodra, mocka, vattna, leda hästar in och ut, täcke på och av osv. Här på gården har min melodi alltid varit att jag ska klara av driften ensam. Även om jag för tillfället har en fantastisk högra hand i form av anställda Nora Hägglöf så är grunden att det ska funka för en person att utföra. Jag har en känsla också att när man själv ska utföra jobbet och inte lägga det på andra så blir man extra medveten om hur ”lättjobbad” uppgiften är… När jag flyttade hit levde jag först IKEA-påslivet och vägde givorna till de olika ridhästflockarna men den tiden är förbi nu. Det är ogörligt i en större drift (nu talar jag inte privathästägande eller kollektiv där man kanske fodrar en dag i veckan). Nu står det balar i anslutning till hagarna så jag genom att lägga fyrkantskakor på skottkärra förflyttar fodret kortast möjligast väg. Med fyrkantspressade balar är det lätt att uppskatta ungefärlig vikt i kakorna vilket gör att det går hyfsat lätt och fort. Och faktum är – även om du väger exakt vad hästen ska ha, så kan du ändå inte styra exakt hur hästarna äter i en flock så att varje individ får i sig det som du bestämt. Det är för- och nackdelar med de val man gör runt sin hästhållning och man får ställa de olika modellerna mot varandra och välja det som fungerar. Har man stall och ger foder portionsvis så finns det bruttovågar, dvs på den fodervagn du drar genom stallet kan du läsa av hur mycket foder du tar bort från fodervagnen och ger till hästen – att packa påsar tar mycket tid och sliter på kroppen. Det blir ett moment mindre och bra om det är många olika personer som fodrar som har varierande känsla för fodrets vikt och volym i famnen?
Med tiden har det blivit allt smidigare att arbeta här på gården, fast att jag inte äger någon traktor (nu är jag avslöjad). Hårdgjorda utfodringsytor, foderhäckar, inhyrd traktorförare för utmockning, vintervattenkoppar i alla hagar, hållbara stängsel som är lätt att laga om det behövs. Idag tar dagliga tillsynen inklusive manuell fodring en dryg timme för 40 hästar plus halmtilldelning 2-3 ggr i veckan. Det är helt OK tycker jag, det finns tid för annat på gården och i företaget. Att skaffa vintervattenkoppar (flottörkoppar) är en springande punkt i rationalisering på en hästanläggning. Det borde jag gjort ännu tidigare i samtliga hagar (unghästarna har haft vattenkoppar i ca 12 år) kan jag känna nu när jag kan släppa det oket.
Hästrådgivare Margareta Bendroth har tillsammans med teknikagronomen Anna Wallertz gjort tidsstudier i stallar. Det har gett oss enkla nyckeltal att jobba med, jag försöker använda det i allt slags arbete när jag funderar på rimligheten i att utföra en uppgift för en viss prislapp. Man kan utgå från att allt arbete man utför med en häst kostar 4 kr per minut om du ska uppbära en normal hästskötarlön för jobbet, dvs ca 21 500 kr per månad. Och vem vill inte det? Ska du utföra ännu mer kvalificerade uppgifter ska du givetvis ha ännu mer betalt om du ska räkna bara på tid och inte på t ex risk eller ansvar. Så ta med klockan nästa gång du gör din tjänstgöring. Kolla vad ditt arbete kostar och fundera på om du subventionerar kunden med din tid/arbete? Det handlar ju om din framtida pension och möjlighet till rimliga arbetstider, semester etc. Sätt dina rutiner under luppen och ifrågasätt dig själv, kan du ändra någon rutin så du frigör tid som du kan lägga på andra saker, t ex dra in pengar på annan väg, utan att situationen blir sämre för hästen? Den kanske t o m blir bättre när vi släpper en del ”måsten” som någon påstår måste utföras. Jag hoppas (och vet) att jag inte heller är färdig – säkert kommer det bli fler rationaliseringar, säkert kommer jag att titta bakåt och säga – åh herregud, att jag bara orkade hålla på sådär! Här kan du läsa forskningsrapporterna om stallarbete och rationalisering. De ligger på Jordbruksverkets hemsida där man kan hitta ännu många fler intressanta rapporter under fliken Landsbygdsutveckling/Branscher och företagande/Livskraftigt hästföretagande.
För till syvende och sist – det är ju tid för det roliga arbetet man vill ha. Även om jag själv har en tendens att skänka det åt ideellt arbete (vilket iofs ofta är roligt!)
Read Full Post »
Atli har arbetat med hästar större delen av sitt liv, sedan slutet av 80-talet har han varit professionell hästtränare, avelsvisare, tävlingsryttare, instruktör, liksom tränarcoach till landslag, han stöttar t ex det svenska landslaget i år. 1996 åkte jag över som överårig hästskötare och fick prova på det professionella livet med hästar hos Atli och Eva Mandal som då hyrde in sig på gården Dalur (Dalland) i Mosfellsbaer. Jag lärde jag mig massor av att vara med många hästar och hålla det tempo som krävdes för att kunna serva min arbetsgivare. Rätt rädd var jag också ibland… Men lärorikt och min första ordentliga djupdykning i träningsmetoder och struktur som jag kunde förstå och gilla (det fanns inte så många som arbetade med uttalade metoder på den tiden). Atli har även skrivit boken Atlis verktyg för islandsryttare (ihop med Annika Jensfelt). Tyvärr slutsåld… I en läsarrecension står det ”bra inspiration på många nivåer” och det är en bra bild även av undervisningen tycker jag. Ett intresse av hästar, ryttare och att lära ut om ridning, oavsett nivå, att lära ryttarna som i sin tur kan bättre ge hästar en ”fair” chans att förstå. Det är ingen ”surpriseridning” för att få hästar att sprattla med benen i mer eller mindre felaktig form. Det är utbildning för att hästar ska bli starka, må bra och prestera så bra det är möjligt under ryttare, nu och på lång sikt. Dessutom gillar jag inställningen – ”detta kan och gör jag här och nu – det finns inga eviga sanningar (jo kanske den att hästen är ett flock- och flyktdjur), det finns en del saker jag gjorde för 10 år sedan som jag kan le åt nu men det var vad jag visste och kunde då”. För ju mer man kan – desto mer medveten blir man om hur svårt det kan vara.
Åse Ericsons Islandshästar 