Hur var det egentligen – året 2015? Som allt annat, inte bara svart eller vitt, inte bara bra eller dåligt. Men 2015 hade definitivt sina svarta stunder. Till för att lära oss att uppskatta det vi har? God hälsa, livet i behåll, ett fint hus, ved i ladan, mat på bordet (och en ny fin grill 🙂 ), underbara vänner och ett yrke man gillar.
Nu ska jag titta i min personliga backspegel. Alltsedan jag gick med i Facebook, så har den här bloggen mest blivit en plats för annonsering av kurser och hästar som är till salu. Trist tycker en del, jag vet, men ”such is life”. Just nu är det såhär!
År 2015 inleddes som så många andra år med att föl flyttade in – mina unghästflockar fylldes på med lite nya godingar. Undrar hur många hästar som växt upp här genom åren?
Det gäller att plocka bort sina egna unghästar ur avelsflockarna så de får bli vuxna. Ridning och hästträning är som all annan träning – den bästa är den som blir av. Under 2015 har jag ridit mer än någonsin och det har varit fantastiskt roligt och utvecklande. Ändå hann jag inte med alla hästar fullt ut. Greta (4) och Fabian (5) stod näst på tur av mina unga att bli ridhästar. Innan året var slut var Fabian ridbar medan Greta fick nöja sig med att ha blivit arbetad från marken. Det är lätt att hänga läpp över allt man inte hinner och kan, men man får också klappa sig själv lite på axeln ibland, en hel del har också blivit gjort! Greta till vänster nedan, syster Elisa till höger (till salu). 
Ett par turer till Strömsholm har det blivit under året. Först var det SIF instruktörsseminarium med Mette Mannseth som handlade om hästens form. Lite nya perspektiv som synes på bilden nedan. Strax därefter åkte vi på en workshop där min kollega på BYS i Skara, Monica Andersson och jag, var inbjudna att diskutera framtidens ridskolor. Det var en hippologstudent (stora bruna hästar) som gjort en studie och bl a intervjuat oss, misstänker att Lars-Gösta ”Nåcke” Nauclér hade ett finger med i spelet där. Under hösten var jag med på Hippo Campus fortbildningsdag om hästforskning på SLU i Uppsala. 
Jag är glad över att det ”råkat” bli så att jag får vara med i ett brett hästsverige, inte ”bara” islandshäst. Genom BYS (Biologiska Yrkeshögskolan) naturligtvis som är en mötesplats för alla hästinriktningar som vill bli hovslagare, hästföretagare, unghästutbildare mm (15 år har jag varit där nu). Genom arbetet i LRF Hästdelegationen där islandshästnäringen, som är ca 10 % av svensk hästnäring, är representerad genom mig och inte minst genom styrelsejobb i Skara Hästland som samlar olika sätt att använda hästen på Axevalla travbana.
Vi har mer gemensamt med våra hästar än vad som skiljer oss när det kommer till kritan. Även om vi snarast verkar gilla att tjafsa om täcke ska vara av eller på, om hästen ska vara ute eller inne, om sadeln ska ligga längre fram eller längre bak 🙂 Samhället och våra makthavare behöver förstå hästens betydelse. Inte bara för ekonomin utan även för människors hälsa, miljön (öppna landskap – det finns lika många hästar som mjölkkor i Sverige), att häst ofta är anledningen till att familjer köper gårdar på landet, flickors idrottande, föreningsliv, kvinnors företagande mm. Och då behöver vi visa oss i enad tropp. Så därför tycker jag det är extra kul att när det dyker upp varmblodiga rid- och travhästar på Atliträningar, stuprören luckras upp. En häst är en häst är en häst.
Under våren föddes två fina hingstföl här på gården, båda efter Andri frá Feti (som flyttat vidare till Hansagården och Helena Stadin), men inget av dem är mina. Jag lyckades pricka att vara med på båda fölningarna och det är alltid en lika underbar upplevelse, om än lite nervöst. Lättnaden när man ser ovansidan av två små hovar och en näsa sticka fram ur stoet (inget felläge). Familjens Manskes Gála födde sin Ofsi vid midnatt och det var en riktigt ruskig blåsig natt men månen övervakade den rekordsnabba fölningen. Han fick själv en halvmåne i hans ansikte. Ofsi var på benen på två röda även om han och mor just här tar en vilostund.
Så gick det ett drygt dygn. Yvonne Benzians Töfradis kom upp inom synhåll, vankade oroligt och försvann igen, när jag satt och drack mitt morgonkaffe i köket och såg ut över hagen som vanligt. Jag hällde upp den i en termoskopp och slog mig ner på en halmbal i ligghallen och där födde hon sin svarta Kjarval. Båda stona var förstföderskor vilket gör att det är lite extra spännande hur det ska gå. Lustigt att båda valde att föla i halmen i ligghallen – det har bara hänt en gång innan av alla föl som fötts på gården. 
Sommar på min hästgård: föl som växer så det knakar, unghästar på bete som leker och äter, det var hästträning av de egna och två hästar utifrån, Nora tog examen som hovslagare och vann pris för bästa smide! Tänk vilka sköna hovslagartjejer som bott här genom åren, på bilden nedan Nora och Åsa när de bara var små barnrumpor 🙂 Elise jobbade i år på gym i Falköping och på Emmas ridskola i Kungslena. Under hösten fick hon sin f-skattsedel och nu har börjat undervisa på egen hand. Fint! God hjälp har jag fått, med ridning och passning av gård så jag kan vara lite fri och hoppa runt. Baltasar som Elise rider på bilden nedan och hans lillasyster Elisa är till salu by the way. Två bra ridhästar som söker egen matte/husse!
Det var en herrans massa kurser och hästträningsdagar med Atli Gudmundsson, ett kurssamarbete på tredje året nu. Även om jag ridit för Atli många fler år än så. Dety blev också en fortsättning på mycket uppskattade sits- och inverkankurser med Suss Landin och Ylva Mattsson. Mer fokus mot tävling blev det på några av Atlikurserna. En tävlingshelg i Skara med programridning, filmning med genomgång och kurser på Sävebanan med programridning i bl a gaedingakeppni. Det stora intresset i Göteborgsområdet för att rida för Atli gjorde att jag började samordna träningar nere i Kungsbacka med. Precis i mina gamla hemtrakter och där min släkt bor. Undrar vad det kan betyda?
Fyll 50 år hörni – jag kan rekommendera det! Det hände iofs förra året för min del men det var i år jag kvitterade ut det mesta av roligheterna: konsert med goda vänner, champagneprovning, mysteriemiddag med hotellövernattning i Göteborg, historisk guidning med efterföljande tapasmiddag i Skövde. Hoppas jag inte glömt något nu?
En sväng till VM för islandshästar i Herning, Danmark blev det, mest nöje och lite mediearbete åt SIF. Och vilket VM för Sveriges del – det mest framgångsrika någonsin. Viking och Glodafeykir var magnifika, Gummi tog guld med sin Sproti (borde varit pluralis) och jag gillade särskilt guldmedaljören i Tölt T1. Kristin Lárusdóttir på Thokki. Hängde mycket med Ishestnews flitiga redaktion förutom bästa vännerna Thomas, Carina, Monica, Göran, Kajsa, Rickard, Anna-Karin, Thorsteinn m fl.
I augusti var det clinic på Skara Hästivalen på Axevalla, det ska bli ett av Skara Hästlands återkommande event. Ambitionen är att visa upp bredd av hästsporter och Atli ombads visa hur ett träningspass med tölt ser ut (det finns många mystiska föreställningar om hur man tränar islandshästar). Albin var med under inledningen (så nybadad och ren så han nästan inte gick att känna igen) och Ragnhild Brahmer från Flen var snäll och lånade ut sin fina tölthäst Eyvör frá Feti. Dessutom hade vi fixat dit flera töltande hästraser, för att visa att det inte bara islandshästar som töltar. Christina Lagerroth kom med sin fina ridtravare (på ridbild längre upp) och familjen Sannö tog med några peruansk pasos, jättekul! 
Hösten inleddes i 140 km i timmen på BYS med kursansvar för en 5 veckors kurs i Arbetsliv och ledarskap med uppemot 50 studenter från 4 olika inriktningar inom gröna näringen, en utmaning men oj så intressant kurs. Samtidigt gick en dröm i uppfyllelse då BYS startat ett samarbete med SIF och vi tog in 12 studenter till Ridsportentreprenör, varav 11 med inriktning islandshäst. De ska utbilda sig till B-instruktör för islandshäst under sina tvååriga distansstudier hos oss. Ia Lindholm, ridlärarguru i islandshästvärlden (och gammal vän sedan vi var teenagers) är huvudlärare i ridlära. Jag har nöjet att vara årskursansvarig och ska få följa de här sköna, ambitiösa tjejerna i två år framåt. Sedan året innan har vi i Helena Stadin en ”försökskanin” som också läst islandshästinriktning (som var modig att hoppa på innan det fanns någon!), se länk ovan.
Under hösten stod det alltmer klart att Skara Hästlands ambitioner att bli en komplett anläggning för flera sportinriktningar med häst rullade åt rätt håll. Så här ser målet ut för innerplan, för islandshästarnas räkning kommer det bli både en FIPO-sportbana á 250 m och en bana för gaedingakeppni på 300 meter med tillkommande passraka för den. Passgrenar i övrigt kommer ridas på upploppet som är Sveriges längsta upplopp. Detta känns fortfarande helt overkligt men det kommer ske!
Travchefen Benny Ternemar kom en dag och sade, vi måste hitta på något nu när vi vet att det ska bli islandshästbanor. En uppvisning under en travkväll. Ja! I flygande pass. Ja! Med flygande start efter startbil. Ja! Och så blev det. På en vecka smällde vi ihop ett fantastiskt gäng med bland annat en isländsk mästare i pass på banan. Vi skaraborgare har nämligen lyckan av att ha fått ett mycket duktigt tränarpar på Horshaga i Vedum. Det är Eyjólfur Thorsteinsson och Vigdis Matthiasdottir och där finns en och annan finhäst! Det gick som hejsan även om hästarna hade behövt en träningsomgång med bilen först. Red gjorde Linnea Vas, Atli, Anna Funni Jonasson, Eyjolfur Thorsteinsson och Tuija Riuttanen. Eyjo van på sin passmästare. 
Det där med att tävla. Ja, man får ju utmana sig själv ibland, såhär på dösidan, dvs 50 +. Jag kände mig väldigt ringrostig, kunde inte nya domarhandledningen så värst, visste inte vilka kläder jag skulle ha, you name it. Men vill man tävla får man bara försöka helt enkelt. Det blev några tävlingar under säsongen – både hemma i Frigg men också nere på Säve samt ett gaedinga-kval. Och så himla bra gick det inte men inte katastrof heller – lite mellanmjölk sådär. På säsongens sista tävling skulle jag rida stilpass. Det var kul att konstatera när man red runt i startområdet inför att gå iväg en och en, att mina medtävlande systrar inte var påtänkta ens när jag tävlade stilpass senaste gången 1991 🙂 Men Albin är en fining, han försöker alltid göra det man ber honom om. Det är bara att bli bättre själv och träna på.
. 
Albin = barnhäst, skolhäst, kurshäst, tävlingshäst, trädgårdshäst. Albin är ingen superbensprattlare men oj vilket bra huvud han har!
Såhär såg passen ut i min kanske bästa tävling – gaedinga på Säve (som började rätt katastofartat – fråga min coach…)
Under hösten tog jag hem min 50-årspresent till mig själv, kolsvarta Eva frá Fornusöndum. Ett 8 år gammalt sto med spännande stam, efter Landsmótvinnaren i tölt Grunur frá Oddholi. Dräktig är hon med Stáli frá Kjarri som har 8,76 totalt och fått pris för sina avkommor. Det känns gott eftersom två av mina ston här hemma som var hos hingst gick tomma…
Hösten var enastående fin och lång. Ett litet bildsvep från hästhagarna med avslutande julbad.
Vad var det som var svart detta år (borträknat krig, svält, våld, arbetslöshet, desperata människor som dör på havet, ID-kontroller på tåg mm). Jag har ju mest skrivit om roliga saker? Ja, förutom världsliga ting då som att två ston inte blev dräktiga, en såld häst kom tillbaka, en bil rasade ihop och en ”ny” fick köpas och segdragen snuva (zoo ep) på ungston så var det framförallt två tunga upplevelser under året. Einar Öder Magnusson gick bort i februari, åt helskotta för ung. Fuck cancer. Einar har liksom funnits med hela livet, alltfrån 80-talets första stora tävlingar, genom alla kurser jag ridit. Ett tag delade jag hus med hans blivande fru Svana. Vi hade långt ifrån tät kontakt men han var en viktig del ändå av livet och han stod för värderingar i islandshästvärlden som vi ska vara glada över att få ta del av. Godhestar heter företaget. God man också.
SIF beslöt att hedra Einars minne och skänka en målning till hans familj, en gest för allt vad han betytt för förbundet och islandshästsporten genom åren. Jag som inte var på Einars otroligt fina begravning på Island fick på något sätt nu en chans att ta farväl när tavlan överlämnades till Svana och alla barnen på VM. Och Glódafeykir, den egenuppfödda och tränade hingsten som Einar vann Landsmót B-flokk 2012 i Reykjavik på, var också med. Hästen gör mannen (människan), eller hur.
Och sedan det som påverkat allas våra liv här på gården – goaste vännen, Carina, ramlade av sin häst Myran och skadade sig så illa i ryggen att hon fortfarande inte är återställd. Det går inte att fatta hur fort livet kan förändras. Sakta sakta återtar Carina sin rörlighet även om ridning inte är på kartan än. Men vad gör Carina då – jo ringer Sara Rott som kommer hit och lär upp oss i trickträning, fritt följ mm. Myran är helnöjd, mumsar godis, använder hjärnan och flyttar benen. Ren fighting spirit är vad det är. Godaste vänner – jag älskar er.
Hej från mej – anno 2015. Nu tar vi 2016.
Åse Ericsons Islandshästar 