Nytt vasstak på stenhuset

På min gård finns ett underbart hus med metertjocka stenväggar, tegelgolv, öppet träbjälklag och en öppen spis (den senare finns sedan renoveringen 1969). Själva huset i sig är från mitten av 1800-talet och kallades allmänt för hönshuset på bygden. Fint hönshus får jag säga! Idag används det till gårdens gäster, vi äter och pratar teori där vid studiebesök och kurser, har konstevenemang mm. Huset har vasstak och senaste omgången lades 1969 med vass från närbelägna Hornborgasjön. Det var Nils Lind från Segerstad som gjorde det tillsammans med Gunnar  Björklund i Valtorp och hans son Rolf. Nu var det dock dags igen. Som nedan såg taket ut innan omläggningen hösten 2011. Det hade börjat läcka in så vi har försökt täcka så gott det gick i väntan på omläggning. Att lägga om ett vasstak kostar dock en del och hantverkarna som kan yrket är inte många och svåra att få. Men att lägga ett plåttak hade känts som ett helgerån. Jag sökte stöd hos Länsstyrelsen och fick det, ersättning för miljöinvestering hette stödet. Assar och Stefan Andersson från Broddetorp (far och son) var huvudansvariga för omläggningen och hade hjälp av Per Johansson på Högstena Bygg samt Börje Karlsson, grand old master på området. Börje, 70 +,  har lärt sig vasstaksläggarkonsten av sin far och Stefan har lärt sig av Börje. Det var fantastiskt roligt att följa deras arbete och vi drog ett litet strå till stacken genom att samla ihop den gamla vassen, städning är en oundviklig del av byggande… Vassen kom dock från Polen, inte Hornborgasjön.

Före:

 Efter:

Först upp med byggställningar, ta bort den gamla vassen och kontrollera hur det bärande virket (räfterna) såg ut. Det såg förvånansvärt bra ut med tanke hur slitet taket var på ytan, några behövde bytas ut. Vassen kom i tjocka buntar (kärvar) som sedan takläggarna började portionera ut över taket. Vasskärvarna binds fast med särskild bindtråd av järn mot flera meter långa hasselkäppar, de kallas täckesspröt. Kärvarna hamnar i press mellan täckesspröten och räftena under. Särskilda redskap används, Stefan i grön jacka nedan ”syr” fast kärvarna med en megalång böjd ”synål”. Det är viktigt att stråna är raka och tunna för att kvaliteten, vattentätheten ska bli bra.

 Bit för bit binds kärvarna (öfsalockarna) på plats, tätt intill varandra. Högst upp på nocken mörnar man med lös oordnad råghalm eftersom man inte kan binda ihop det på annat sätt.  Mörningen ska man sköta underhand, det har inte jag gjort på det gamla taket ska sägas och kanske förkortade det takets livslängd med några år? Man räknar med att ett vasstak håller 50 år. Vindskivor är också viktiga för takets hållbarhet. Det blir nästa sommars jobb, att skrapa och måla om vindskivorna och skateskräckorna som sitter i gavelspetsarna! Samt gallra bort träd alltför nära stenhusets baksida så vasstaket får luft! Tack alla som tog del i att få stenhuset att skina med sin forna glans!

Läs mer om vasstak här i denna länk.

Gott Nytt År önskar Åse

Foto: Daniel Söder (Åsas sambo) som har en egen hemsida http://www.fotografsoder.se/

Hästen heter Albin från Ullstorp och är en 7-årig femgångare efter Askur från Håkansgården (ELIT) och Dagmar frá Sandgerdi (klass 1). Till salu till rätt person

Gretas julhälsning

De tvåbenta säger God Jul. Själv säger jag God som vanligt Ju.

Vi äter torkat gräs…

 

 

 

 

 

…fast vi har fått nytt ljus vid hagen – vill den tvåbenta att vi ska bli cirkushästar?

                                                                                                                                                    Sedan vilar vi varje dag…

 

 

 

 

 

 

… och så lattjar jag med min nya kompis Soldís.

 

 

 

 

 

 

Det ryktas att Dagmar härjat vilt i halva Sverige men jag kan intyga att morsan varit hemma här hela helgen. Jag har haft mina ögon och öron på henne.

 

 

 

 

 

 

 

 

God fortsättning på julen och Gott Nytt År önskar Greta och resten av de fyrbenta på Ullstorp Sörgården!

(antropoformism av bästa sort – javisst – det är ju jul – har lärt mig av Disney)

Vatten vatten bara vanligt vatten

Rubriken syftar inte på det eviga regnandet denna gråa andra advent. Nej, det handlar om att jag fortfarande hjular mentalt åt att alla hästhagar i Ullstorp numera har vintervattenkoppar! Inget mer körande med skvimpande vatten i stora tunnor på Nissemaskinen, slut på kallsuparna i hävertslangen, inget mera isknackande med nariga händer i blöta handskar och arbetet att få ut isbitarna utan att hiva ut det rinnande vatten som ska kvar i tunnan, inga fler isberg runt vattenhoarna, en fara för både folk och fä när det fryser på och isen breder ut sig.

I närmare 10 år har jag haft vintervattenkoppar till unghästflockarna, cirka 25 hästar. Men till ridhästarna har jag inte kommit loss förrän nu. Det kostar massor men det gör det också att med manuellt arbete se till att hästarna alltid har tillgång till friskt vatten. Det kostar kropp och tid = pengar. Det är ca 30-45 minuter i tid som sparas varje dag som det är så kallt så det inte går att använda slang för att fylla vatten. Slå ut det från november till april och det blir 4500 minuter om man räknar snålt på 30 minuters arbete per dag, dvs 75 arbetstimmar x 250 kr (lön inkl mina sociala avgifter och skatt, hälften är min timlön, hälften skatt och avgifter), dvs 18 750 kr. Dvs det tar en säsongs användande per kopp för att tjäna in investeringen på ett ungefär. Och då har jag ändå inte värderat det fysiska slitet och att kunna släppa det psykiska ansvaret att tänka på om det finns vatten, om en häst sparkat i tunnan så allt åkt ut osv. Och det är klart att det alltid måste finnas vatten när man har sina hästar ute dygnet runt. Har man hästarna ute delar av dagen behöver de också ha vatten, i synnerhet om de äter foder ute. Hästar dricker mest i samband med utfodring och kolikrisker minskar om hästen har tillgång till vatten.

Nu råkar jag vara ”stenrik”, dvs det finns mycket sten och berg på gården, inte för inte att gården är full med stenmurar, resultat av mina företrädares stora arbete att bryta jord. Så grävningen blev spännande. Vattenledningen måste ner på drygt en meters djup för att vara frostsäkrad. Totalt har fem koppar koppar installerats av märket La Buvette – modell Caldolac (den har en avläsare som känner av när temperaturen går ner så att elvärmen slår till). Det blev en hel del grävning och ungefär hälften av sträckan var inte så djup och fin som på första bilden. Istället uppenbarade sig ett slätt och fint balgolv bara 40 cm ner…

Då får man lägga värmekabel som grävs ner ihop med vattenslangen och elkabeln. I röret som själva flottörkoppen sitter på finns en transformator som ska kopplas in av en kompetent elektriker. Jag har jordfelsbrytare på kopparna som löser ut om det skulle bli kajko i systemet. El och vatten i kombination kan ha en fatal verkan… Röret gjuts fast i marken innan slutinstallationen kan göras och extra isolering läggs också under koppen. Detta är med andra ord inte bara ett jobb för min duktiga grävare Sten Hoffman med medhjälpare utan också Valle El i Axvall och Mikael Jonsson Stängselproffs som hjälpt mig med stora utomhusinstallationer allt sedan jag flyttade hit. Till sist ringde jag Roger i Håkantorp som levererade grus och Lennart på Torpa som hjälpte till att köra ut det runt vattenkoppar och foderytor. Kom inte och säg att jag inte gör mitt bästa fört att sätta fart på omsättningen i bygden!

Stort tack alla som hjälpt till – nu flyter det på Come on with the snow, I´ve a smile on my face!

Älskade hästar

Jag vet. Det finns mycket som är värre än att en häst dör. Hur älskad den än är. Barn som utnyttjas, svält, människors liv i diktaturer, barnsoldater i kallt krig, misshandel, obotliga sjukdomar och övergrepp, djurplågeri, orättvis fördelning av resurser, miljö vi tär på, inte när. Men det hindrar inte att man kan få känna ledsnad och medkänsla med Hickstead, stjärnhästen som dog mitt i sitt värv inför kamerorna. Medkänsla med hans ryttare Erik Lamazes, hans skötare, för alla på läktaren med sina känslor för hästar som var med denna hoppare av guds nåde genom hans sista stund, som råkade äga rum framför publik. För hästen gick det säkert fort men för alla andra måste det ha känts som en evighet. Vi är många som har plats för älskade hästar i våra hjärtan. Det är en ynnest att vi kan känna empati för andra, en förmåga värd att värna.

Några bilder från hästarna därute. Skymningsbilden är tagen av Daniel Söder, Gretafölet och betande hästar som vill äta på precis samma fläck av Hugo, min hjälpande hand på gården och smutsgrisarna fångades på bild av mig själv.

Kan islandshästar hoppa?

Det är en klassisk fråga – kan islandshästar hoppa? Ja visst kan de – värsta problemet är ryttaren som river hindret med fötterna… Sedan är det klart att de kan hoppa lite olika bra utefter individuella förutsättningar. Här på gården får unghästarna träning genom att hoppa över stengärdsgårdar i alla fall Ibland får Åsa ett ryck och drar fram massa attiraljer och så blir det löshoppning i padocken. Och alla blir glada – både hästar och folk. Även om vissa femgångare med inte den där klockrena koordinationen mellan benparen och lite styv länd kan ha det lite svårt i början. Men de lär sig! Ugla tycker det var sådär först men sedan så! Túmi hoppar galant medan Albin, isabellen, töltar fram en aning tvekande men lite senare så:

Rödblacka Tritla som har haft fång vägrar vara försiktig! Detta var kul tyckte hon och tog i så det knakade. På vägen fram till hindret bockade hon värre än någon unghäst jag såg på Friggs unghästmönstring helgen efter! Svarte Gammelmyran blev entusiastisk – han är en luttrad gentleman och det krävs en del!  Foto: Åsa Rott

Konstkatta på Konstnatta

Den förbereddes, den kom och den flög förbi! Ännu en härlig natt i konsten att vara social, uppleva konst & konsthantverk, fika länge och denna gång även hitta godbitarna på ett ca 20 meter långt loppisbord Alltfler vänner hittar vägen till Ullstorp på Konstnatta – det blir som en ”öppethusfest” har vi märkt, gemensamma vänner och många nya bekanta. Kul sätt att umgås!

Njut av bilderna från kvällen (tack Daniel Söder som var kvällens eventfotograf förutom översta bilden som Leif Wallström tog, det är Sunna som står i dörröppningen och vill vara med på kalaset). Medverkade i år gjorde: Miro Tallvod (måleri), Thomas Manske och Åsa Rott (foto), Carina Nyhammer, Helena Lindström, Ylwa Wallström, Malin Andersson, Eva-Ch Ericson-Heffern (konsthantverk), sopp- och fikatrojka i år var Maria Rott, Magdalena Tallvod och syster Eva, diversearbetare av högsta rang Leif Wallström och Daniel Söder. Det var Ylwa och Leif som förgyllde årets natt med kristallkrona i caféet – ska det va så ska det va. 600 spänn köptes det för som gick till Läkare utan gränser, resten av loppisen har åkt till Pingstkyrkan i Falköping (innan sakerna vandrade tillbaka in i egna hus och hem igen, dagarna efter märktes vissa tendenser…). Även jag hade denna gång en bildvisning, på väggen i gårdens centrum, nämligen hölogen som för natten var omställt till café. Titel: Ur en hästs dagbok. Snyggaste installationen var kanske ändå Sussie – Konstkatta på konstnatta.

Avslutning på unghästkollo

Sommaren går fort, unghästkollot har nått vägs ände och hästarna ska få välförtjänt vila. Vilket härligt gäng hästar det har varit i år. Åsa Rott är huvudtränare på Ullstorps unghästkollo, anställd över sommaren på heltid, med assistans av Nora Hägglöf och Malin Lundin och bakom finns jag. Men innan hästarna får smälta sina intryck reste alla ägare hit och fick träna med sin häst under en helg. Det var en härlig förväntan i luften under första fikan. Glädje och nyfikenhet inför att rida på den egna hästen för första gången men också lite nervositet – tänk om jag inte klarar det? Men det är klart att alla klarade det – vi skulle inte sätta upp en ryttare på en häst där det inte finns förutsättningar att lyckas – hur skulle det se ut ur ett träningsperspektiv för båda som det gäller? Även om livet med djur alltid har ett litet moment av oförutsägbarhet inkluderat. Det är heller inget tvång att sitta upp – man väljer själv!

Vägen till ridning går genom en mängd övningar och då är det fint att ha två dagar på sig. Bra för det framtida arbetet men också för att få ryttarna och hästarna att slappna av och lära känna varandra.  Hantera och sköta hästen på ett bra sätt i stall och hage, leda och få hästen att svara på signaler att gå fram, stanna och gå åt sidan,  ”rida”  från marken, lasta hästen på transport och rida på riktigt, i padock och ute på väg. Äldre häst har vi med så man kan öva vissa moment på den gamle först.

”Självlastningsteknik” tränas in – Katarina och Fraendi övar hur man med röstsignal och ett lätt tryck med ett rep bakom rumpan förmår hästen att gå fram ”självmant”. Målet är att hästen går på och backar av transporten på kommando, inte hala och dra som det så lätt kan bli om inte hästen följer helt frivilligt. Den här metoden lär hästtränaren Per Larsson ut till våra studenter på BYS i kursen Hästens biologi (ämnet eteologi och säkerhet) och Åsa rusade hem efter lektionen och började öva med framgång! Nu nästan springer unghästarna på transporten. Därmed inte sagt att de kan åka transport även om de fått öva små korta svängar. 

Susanne är lycklig efter att ha suttit på sin Sunna och svängt runt koner och gjort fina halter!

Nöjd Katarina med fuxen Fraendi, både Susanne och Katarina hade skickat sina hästar hela vägen från Gotland. Elin sitter på sin Skuggi för första gången som för övrigt är till salu, en väldigt sympatisk häst som kommer att göra sin ägare lycklig.

 ”Vi galopperade” – skrattar Tanja efter uteritten på sin rödskäck Hallgrim.

 

 Eloi var också nöjd med helgen – skönt att bli morgonklappad på av Linnéa. 

Monica lyssnar intensivt på hur hon ska ”rida” Kefla från backen.  

Tanjas mamma Nadja fick en ridlektion på Lysingur – det gäller att ligga i om hon ska få rida Hallgrim nån gång…

En rolig detalj i sammanhanget – det blev ett slags mamma-barn-läger också! Det var tre mammor med döttrar i åldersspannet 7-65. Hästintresset är för evigt! Nora – polare med Skuggi.

Gauti revival

Gauti är min första islandshästklubb, det har blivit fler med åren men Gauti har alltid en särställning. Jag blev medlem 1979  och då fanns det fyra klubbar i SIF, Gandur i syd, Stormur i Öst, Vallholt i nord och Gauti i väst (idag är det typ 54).  

När jag flyttade till gård i Falköping och startade företag för 13 år sedan var Gauti snabbt ute och bokade in ett Tält- och töltläger här. Första året var militärtältsviljan stor men efterhand sjönk den och damerna landade under alla slags tak på gården. Den korta tid de sov överhuvudtaget ska tilläggas.  Tant- och töltlägret var fött och det stod sig i 10 år innan vi tog paus.

Men nu var det dags igen - andra generationen Gauti kom på ridläger över en helg. Personer jag aldrig träffat innan och det är alltid roligt med nya bekantskaper (både hästar och folk)! Yvonne fick bli pionjär och hyra min Albin som inte ridits av många ”utomstående” i sina dagar. Lena och Linda tog med sig Fjalar och Greifi hemifrån. Madeleine och Håkan red på familjens egen Hälge och hyrde även Urd. Inger gillade Lysingur som synes på bilden!

 Två  fina dagar fylldes med ridlektioner i padock med mig som instruktör och markarbete med Åsa i roundpen, långritt längs Faledreven, mat som föll i smaken (tack Maria Rott som gjorde stordåd i köket och Nora Hägglöf som bakade supergod och superkletig kladdkaka) och mycket prat. Vi löste världsproblemen vid frukostbordet – inte dåligt jobbat på en helg. Här ett axplock! Foto: Åsa och Maria Rott samt Åse.

Iceland for dummies

Det är härligt att åka på Islandstur med beginners! I samband med Landsmót i Vindheimamélar i Skagafjörður följde Åsa (som jobbar hos mig) och Helena (gemensam vän och nybliven islandshästentusiast) med på resan.

Vi anlände tidigt fredag morgon och kvitterade ut en hyrbil och for norrut. Vi gjorde en halvhalt i Borgarnes och handlade lisvnödvändiga saker såsom skýr, Draumur, hangikjöt, mjólkurkex, flatkökur, äpplen och bananer, tyglar, träns och regnkläder. Den godaste måltiden (och definitivt den nyttigaste) av alla under denna resa åt vi på  museet – Landnámssetur Íslands.

Vad säger man – bergen, gräset, hästarna, ljuset? Jag tycker det är fantastiskt, det är så lätt att andas på Island, jag blir glad (se bild!). Åsa var inte fullt lika  imponerad och tyckte att hon sett bättre fjäll.  Tills hon kom till lavaöknen Kjölur och glaciärerna!

Resans mål var Landsmót men vi tog en sväng bortom väg 1, till sälkolonier och små gårdar som Gud glömt såg det ut som. Vad lever folk av frågade Helena ungefär var 150:e meter?

Väl framme i Blönduós efter vindlande resor med många fotostopp landade vi i det kommunala badet. Dessa badhus är små pärlor som man absolut inte får missa ”whenever in Iceland”. Oj vad mycket fina bilder Åsa tog med sin mammas undervattenskamera på våra olika bad under resans gång. Det får bli ett särskilt inlägg senare. När sladden är återfunnen.

En av de sköna sakerna med Island är att det är nära och litet – i dörren till badhuset mötte vi svenska vänner som bodde där vi också skulle få natta över. Hemma hos Sandra Marin och hennes man Raggi Stéfansson och deras två barn. Sandra känner jag en smula eftersom hon liksom jag skriver för islandshästtidningar men vi har egentligen haft mest kontakt via nätet. Sandra är från Värmdö men har bott på Island i många år och har bl a utbildat sig på Hólar. Deras företag heter Hestanet och det kan jag varmt rekommendera om man både vill lära sig om god ridning och uppleva naturen och kraftfulla islandshästar i sitt ursprung. Plus att de har sköna sängar!

 Nå så – äntligen Landsmót light. Två dagar i brekkan, man halvligger i grässluttningen och ser på den ena mer fantastiska hästen efter den andra. Här med Barbro och Otto Beckström samt Ante Eklund som för övrigt fött upp en av hingstarna bland de 10 bästa i en avelsklass. Det är stort! De riktiga tuffingarna har varit här hela veckan och upplevt alla väder. Vi fick bara sol! Det allra finaste stoet var faktiskt svenskfött Grattis Ingar och Inga Jensen till Þóra frá Prestsbae. Läs mer här.  

Mitt första Landsmót var på Vindheimamélar, när min vän Ia och jag reste hit 1982. Då såg vi klassiska hästar som Hrafn 802 frá Holtsmúla få hederspremie och Hrimnir frá Hrafnagil vinna gaedingakeppni för fyrgångare. 

 Ett favoritinslag på Landsmót för mig är att få se avkommegrupperna efter olika hingstar som erhåller klass 1 eller hederspremie för sina bedömda avkommor. En härlig upplevelse var Stáli frá Kjarri – inte minst för hingsten själv som skoddes upp för Landsmót och visade enormt vacker och kraftfull pass. Det fanns också väldigt många fina fyrgångsston som t ex Diva frá Álfhólum och Þöll frá Heidi. Efter ett tag blir man tillvand  – den ena 9:an och 9.5:an töltar och passar förbi – det är som att ligga på spa – allt är njutbart.

Efter Landsmót drog vi norröver förbi Sauðarkróki upp till Hofsós och det nya omtalade badhuset. Bilderna ligger ni vet var… Ut på vägen och nu for vi längst upp i fjorden, till lilla byn Siglufjarðar. Härligt ställe. Vi åt gott lamm, insöp luft och stämning, hade ett kul snack med landladyn och drog vidare bokstavligen genom berg (nybyggda tunnlar). Lätt stressad var jag som tyckte timmen började bli sen och lite oartigt att komma fram kl 23 till familjen där vi skulle få sova över, Sígridur Björnsdóttir och hennes man Óli. Systa är veterinär och forskare på Island, hon arbetar på Hólar och över hela ön med smitt- och djurskydd och det är alltid lika roligt att träffa henne och höra om nytt som händer. Óli är numera känd från TV som fiskpsykolog/fishwhisperer! Men Island om sommaren är tidlöst. Vi hann till och med stanna och fånga resans ultimata bild, med Drangey i bakgrunden. En sådan där ögonblicksbild som man vill ska stanna för evigt på näthinnan.

Väl framme hos Systa och Óli gick vi en nattur i hästhagarna och upplevde flockarnas närhet. Vi avreste på morgonen, efter en liten titt på skolan Hólar, och tänkte att det blir bra att ta vägen över inlandet Kjölur för att komma fram vid Geysir och Gullfoss, klassiska utflyktsmål för förstagångsresenärer. Påminn mig, om jag skulle glömma det igen, att man åker inte genom Kjölur med en vanlig bil ens när det är sommar… I början var det vilt och charmigt när Helena fick gå ut och kasta bort större lavastenar från vägen där vi skulle fram. Men när tiden gick och vi kört i 20 km/tim i 3-4 timmar i sträck och bara var halvvägs blev jag nervös att flyget skulle gå ifrån oss. För att inte tala om hur man känner sig i kroppen när man suttit på span efter stenar och väjt till höger och vänster för att inte slå sönder underredet på bilen… Men vi kom fram och det äkta utomhusbadet i Hveravellir (som finns i Åsas kamera – jajamensan) och det extrema sterila ökenlavalandskapet med evighetslånga vägar och glaciärer som kantar vägen är värt resan, trots allt. Njut av bilderna!

Bye Bye Island för denna gång – hästbilden är tagen av Åsa ”i baksätet” Rott (liksom några till)! Åsa – ta en bild där, ta en bild där, fullt fotojobb, ofta ut genom rutan i full fart.