Just nu pågår inridning av Albin, den första avkomman efter mitt bästa avelssto Dagmar frá Sandgerdi. Han är 4 år och pappa är Askur från Håkansgården. Det är BYS-praktikanten Åsa Rott och jag som hjälps åt. Han förstår röstsignaler, går fram och stannar från marken, går undan för handen, har gått promenader i omgivningen, bär sadel och har haft ryttare på ryggen och gått fram några steg. Nu fortsätter befästandet av signaler, från röst till hjälper och så snart som möjligt rider vi ut med en trygg sällskapshäst. Bett ska han snart få lära sig att hantera. I veckan som gick åkte vi med Albin till veterinären och hästtandläkaren Ylva Rubin och tog bort två vargtänder på hennes klinik. Det var första gången Albin lämnade gården och åkte transport, han gjorde det i sällskap med Myrkvi som är gammal i gården.
Att träna unghästar är väldigt roligt. Just Albin har inte hanterats mer än vid verkning, avmaskning etc. Jag har lett honom som fölunge i stallgången några vändor. Förstås har jag sett och fodrat honom varje dag i 4 år och därmed också skaffat en relation, typ flytta dig åt sidan, jag ska fram här med foder. Eller, åh du är fin Albin, låt mig klia dig i pannan – det var skönt men nu räcker det med kliandet.
Lisa Mörtberg har reagerat på sin blogg om unghästträning. Hur mycket ska man göra egentligen innan unghästen har vuxit upp i fysisk och psykisk mognad till en kommande ridhäst? Och vad är egentligen träning? Jag anser att det är träning när jag går ut i flocken varje dag och flyttar på unghästar när jag ska fodra. Inte ledträning men relationsträning. Lisa skriver som jag tänker. Jag tror man vill tömköra sin ettåring främst för sin egen skull, man är så ivrig att lära känna sin häst och vill inte vänta. Inte för att hästen egentligen mår så bra av det eller blir en vettigare häst. Fast man vill gärna tro att det gör allt bättre, jag vet ingen hästägare som inte vill sin hästs bästa. Men man måste alltid fråga sig varför man utför saker med sin häst, vad man än gör med den. Behövs det? Vilket syfte – vilken påverkan har det jag utsätter min häst för nu, i synnerhet om man jobbar med en ung häst? Att hästar ska belasta sitt skelett under uppväxt det vet man. Men inte ensidigt på bana utan i natur och helst med hästens egen rörelselust och naturliga instinkter som drivkraft.
Jag har ridit in en del hästar genom åren nu. De som tar längst tid att komma upp i sadeln på är hästar som Albin, känsliga och inte särskilt mycket hanterade men som har gått i flock. (Doddi som födde upp Dagmar red in henne utan sadel för att hon reagerade med stress på sadeln!). Men sedan flyter det på bra. Snabbast kommer man upp på lata och lite okänsliga hästar men istället kan fortsättningsarbetet ta längre tid. Man får jobba med helt andra saker för att få dem till glada och samarbetsvilliga ridhästar. Lyhördhet och respekt är en sådan sak. För det svåra är inte att få en häst tam och nära. Det svåra är att få hästen tam, lyssnande och lagom nära 🙂
Nu väntar den nya världen på Albin 🙂 På promenad utanför gården.
Nyss föl och unghäst, nu börjar ridhästlivet. Som skola ska vi inte underskatta det arbete unghästen utför i flocken. Fysträning förstås men också fostran och språkträning.
Foto: Åsa Rott ovan, Åse Ericson föl och nedan Tea Emilsson (Albin racar med Einar).
Åse Ericsons Islandshästar 