Jag vet. Det finns mycket som är värre än att en häst dör. Hur älskad den än är. Barn som utnyttjas, svält, människors liv i diktaturer, barnsoldater i kallt krig, misshandel, obotliga sjukdomar och övergrepp, djurplågeri, orättvis fördelning av resurser, miljö vi tär på, inte när. Men det hindrar inte att man kan få känna ledsnad och medkänsla med Hickstead, stjärnhästen som dog mitt i sitt värv inför kamerorna. Medkänsla med hans ryttare Erik Lamazes, hans skötare, för alla på läktaren med sina känslor för hästar som var med denna hoppare av guds nåde genom hans sista stund, som råkade äga rum framför publik. För hästen gick det säkert fort men för alla andra måste det ha känts som en evighet. Vi är många som har plats för älskade hästar i våra hjärtan. Det är en ynnest att vi kan känna empati för andra, en förmåga värd att värna.
Några bilder från hästarna därute. Skymningsbilden är tagen av Daniel Söder, Gretafölet och betande hästar som vill äta på precis samma fläck av Hugo, min hjälpande hand på gården och smutsgrisarna fångades på bild av mig själv.
Fint skrivet Åse!
Så fina bilder!
Det finns plats för empati och sorg för både hästar, barn och vår moder jord. Det ena tar inte ut det andra, precis lika lite som ett nytt barn minskar kärleken till de större. Våra hjärtan har oändlig plats, lika oändlig som rymden, för kärlek och omtanke. Det tror jag i alla fall.
Precis – det är inte som i matematiken att + och + blir -. Plus och plus blir jätteplus!
Så vackert skrivet! Och som du skriver, det är verkligen en ynnest att kunna känna empati för andra.
Så sant så sant!!
En påminnelse om livets bräcklighet och om vikten att ta vara på varje dag!
Fint inlägg och kloka kommentarer!
Viken härlig bild på lilla Albin! Många gånger gör det lilla lika ont som det stora.
Kram
Nora