Svarta Hingsten är här nu

När jag var liten älskade jag Svarta Hingstenböckerna av Walter Farley och Min vän Flicka av Mary O´Hara. I de här böckerna finns en mycket stor kärlek till hästen och dess väsen (vild i själen men trofast). Det talas om  att vi nuförtiden lever i en “disneyfierad värld” - att vi läser in våra egna känslor i alltför hög grad hos djuren och det kanske stämmer i extremfall. Det är lätt att säga ”bah – djur kan inte tänka och hysa känslor, det är bara instinkt”.  Men jag fick mig en tankeställare när jag hade den fantastiska etologen Marthe Kiley Worthington övernattandes här på gården för några år sedan. Läs mer om henne – vilket liv hon levt! - Vi människor är däggdjur och vi har mer som förenar oss med andra däggdjur än som skiljer oss åt, sade Marthe. Kanske är det därför jag blir så vansinnigt lycklig och stolt i hjärtat när ett föl föds och allt går bra?

Denna gång var det förstföderskan Surtseys tur. Lycklig ägare till Surtsey och ett svart hingstföl efter Flipi från Österåker är Monica Rohland. Surtsey blir 4 år i sommar och är det mest välväxta (största) ungsto jag sett, efter Jórik från Lönneberga. Glädjen att bevittna en födsel är universal: fölet kommer ut fort ur mamman och fostersäcken, det börjar andas lite snörvlande, modern är trött men intresserad av sin unge, hummar på mammors vis, luktar, slickar fölet rätt hårdhänt, reser sig efter en stund, grinar illa mot andra hästar som är för påflugna. Fölet reser sig också, tumlar omkring på osäkra ben, söker den där sluttande buklinjen och letar sig fram till den varma spenen. Hur fattar de allt detta? Ett litet mirakel i sig själv. Moderkakan föll snabbt för Surtsey och fölet diade girigt i sig livsviktig råmjölk och därefter släpper tarmbecket. Då är alla livsviktiga funktioner igång och en hästägare kan slappna av!

 Just den här Svarta Hingsten var ett väldigt stabilt föl som på de närmare två timmar jag var kvar ute inte lade sig ner en enda gång. Åsa Rott har tagit de fina bilderna inifrån ligghallen där Surtsey valde att lägga sig och föla. Det är första gången det hänt här, annars brukar stona föla ute i hagarna, gärna så långt bort från civilisationen det går. Ston föredrar ofta att föla i sluttning berättar Margareta Rundgren, lärare i etologi på SLU. Se därför upp om du har en hage med sluttning som slutar med dike. Ett och annat föl har druknat i obevakade tillfällen…

Detta är tredje säsongen jag använder Gallagher Birth Alarm GSM på stona. En larmanordning som ringer upp min mobiltelefon när stoet lägger sig ner platt på sidan. Den bygger på principen att ston som är högdräktiga sällan lägger sig ner platt på sidan för det är för jobbigt för dem. Inte förrän de ska föla. Surtsey var dock en ung och smidig mor som sov mycket på sidan så jag fick sätta larmet i läge 2, dvs att den larmade när stoet visade värkarbete – omväxlande ligga på sidan och resa sig upp helt eller i halvläge med 2.5- 3 minuters mellanrum.

Nu är det slutskrivet för en stund. Det regnar kallt och det är snålblåst – ska gå ut och kolla till mor och föl. Föl brukar inte frysa men jag har sett mammor som gör det. Det är en tuff ansträngning att föda föl. Med foder i magen och ev ett regntäcke, om regnet inte ger sig, så mår mamman bra och kan ge di som hon ska. Då mår fölet bra med. Det syns på fölet och känns på stoets juver om mjölken fungerar som den ska (är juvret stenhårt och fölungen irriterat försöker dia utan resultat är det varning på stan för juverinflammation). Men jag lägger bara på täcke om det verkligen behövs – helst så få saker som möjligt mellan mamma och föl. Jag tror på anknytning hästar emellan i starten - inte med folk eller utrustning.