Det var inte kvarka…

I förra veckan ringde Viveca Båverud, chef för bakteriologiska avdelningen på Statens Veterinärmedicinska Anstalt, och berättade: det var inte kvarka vi hade i höstas… Forskning under vintern som utförts av Susanne Lindahl här på gården har efter utfallet på hästarna här lett till att SVA inför nya provtagningsrutiner vad gäller en viss typ av kvarkapositiva svar (sk atypiska prov).  

Minnesgoda läsare kommer ihåg att i höstas i fjol så provtogs två ungston hos mig varav den ena hade zoo epidemicus och den andra kvarka (streptokock equi). Ve och fasa – kvarka vill ingen ha in på sin gård (läs här). Det är en mycket allvarlig sjukdom, inte helt ovanligt att hästar dör av den och det är envisa bakterier som går in i trä och jord och inte ger med sig i första taget. Kvarka blir lätt en “peststämpel i pannan” för gårdens räkning. Zoo ep är också en streptokockbakterie, besläktad med kvarkan, men inte lika allvarlig och inte anmälningspliktig. Hästarna blir inte heller lika sjuka av zoo ep. Det var inget roligt besked att få men bara att bita i det sura äpplet och isolera gården, meddela alla ridande i Emmas ridskola och övriga vilka smittskyddsregler som gällde, boka av hästar som var på väg in till gården, mina stallgäster fick boka av ridkurser de var anmälda på, tempa de 17 hästarna i den smittade flocken varje dag och behandla den enda häst som var riktigt sjuk, en fölunge.

Min distriktsveterinär Sanna Hedén som var ute första gången ringde  och undrade om jag ville vara med i en studie om provtagningsmetoder för kvarka som en kollega till henne, Susanne Lindahl på SVA, arbetade med. Kan man medverka till ökad kunskap är det självklart tycker jag. Tio dagar efter att de första proven tagits var Susanne med vapendragare på plats från Uppsala och tog prov på alla möjliga vis i näsa och svalg samt blodprov på flocken.

Analysen visade zoo epidemicus (även på kvarkahästen). Hmm – sade Susanne och lade pannan i djupa veck. Hästarna kryade på sig snabbt, det snorades och hostades en del men förutom den sjuka fölungen var vi väldigt förskonade från feber, bölder och annat. men vi fortsatte arbeta som om det vore kvarka med klädbyten, inga träningshästar in till Emma, sanering av stallet osv.

Susanne hörde av sig igen och nu ville hon ta blodprov på alla och skicka till ett särskilt labb i England där man kunde analysera huruvida hästarna hade antikroppar i blodet mot kvarka. Min vän som har häst på gården och som är veterinär, Thomas Manske, ställde upp och tog blodprov i två omgångar och ny väntan. Beskedet kom, inga antikroppar, dvs de hade helt enkelt inte varit i kontakt med sjukdomen. Efter detta har Susanne varit nere i två omgångar och tagit fler prover på flocken. De här stona är nog Skaraborgs mest genomtestade! Hästarna har varit väldigt tålmodiga – på bilden nedan är det Undrun som genomgår ett svalgprov. Materialet från den här flocken kommer att bli en publicerad artikel i Susannes doktorsarbete – det känns bra att kunna ha bidragit och tack till alla hästägare som låtit Susanne få arbeta med hästarna.  

Så en dag här i juni ringde SVA upp och hade testkört kvarkahästens prov från i höstas med en annan diagnostik, PCR-diagnostik. Nu har de istället tittat på provet ur DNA-nivå och kunde se att det var inte en kvarkabakterie i alla fall utan zoo epidemicus. Den här hästens kvarkapositiva svar var ett sk atypiskt svar, dvs det uppförde sig inte riktigt som en “klassisk kvarka”. Forskningsresultaten har därför gjort att SVA nu ändrar sina arbetsrutiner och kommer att använda PCR-undersökning på alla atypiska prov i fortsättningen. Detta trista leder därför förhoppningsvis till något gott för alla, även om det varit mycket merarbete och kostsamt under vintern. Men mest av allt är jag glad att gården sluppit ha haft kvarka. Jag ska också kontrollera med Jordbruksverket så att det som är en anmälningsplikt in till dem också korrigeras i deras rullor nu - att det inte var kvarka.

Susanne gillar när hon får en riktigt bra snorbobba i sitt provmaterial!

Foto: Åsa Rott