Eländes eländes kvarka

Är det något en hästgård inte vill drabbas av så är det kvarka eller möjligen salmonella som börjar bli vanligt på stora stuterier. Och nu har kvarkan kommit i en av mina unghästflockar, där stona går. Hur den hamnat där vet jag inte. Kvarkan smittar genom kontakt, den är ej luftburen mer än så långt en hostande häst kan sprida slem och snor omkring sig. Förutom att den förstås smittar mellan hästar som är med varandra så kan också människor bära med sig smitta på händer, i kläder och även utrustning som kommit i kontakt med en sjuk häst. Unghästflocken är ju stabil, senaste gången en häst kom in i den var när jag satte tillbaka mitt nydräktiga sto i augusti månad och dessförinnan ett sto som gått för sig själv under en tid. Men inkubationstiden kan vara  mer än 3-14 dagar, en häst kan vara en frisk smittobärare under månader eller mer. Sjukdomen kan blossa upp i samband med stress eller dylikt. Så egentligen är jag tacksam att vi tog prov och att vi vet och kan agera på rätt sätt för att bli av med smittan. Som en vän som driver hästföretag sade, det är inte frågan om man får en smitta utan när.

Under hösten fick flocken vad jag trodde var ett vanligt virus, det gav snuva hos fölungarna, ”dagissjuka” för de som aldrig träffat på smittor förr, tänkte jag. Och när man läser SVA´s information om kvarka så förstår man att den kan ta sig uttryck som är mildare än de man ser framför sig när man tänker kvarka. Vi blev varse för snart 2 veckor sedan då en fölunge fick 39 graders feber (normaltemp på häst är 37-38 grader, fölungar dock lite högre), hostade och var hängig. Samtidigt hittades en en liten böld sprucken mellan ganascherna på en av åringarna. Direkt kontakt med distriktets Sanna Hedén som kom hit och tog prov på både åringen och fölungen. Fölungen sattes under behandling. Eftersom det var regn och iskall frost om vartannat fick mor och föl gå in på stall fast man helst skulle vilja hålla dem borta därifrån. Vi ”burade” in boxen så gott det gick för att undvika att fölets hostande och snorande spreds i stallet. Boxen ligger längst bort i stallet och ingen behöver passera den.

När sådant här händer gäller det att vara snabb och öppen med information och förändringar. En häst skulle åka hem från gården på helgen, den fick stanna kvar. En grupp islandshästelever från Wången skulle komma hit på studiebesök, den fick styras om till lektionssal på SLU istället. Emma skulle haft ridkurs under helgen med privatryttare, de fick inte komma. Alla hästägare har informerats och ägare till hästar som varit här den senaste tiden för lektioner och träning har fått information och uppmaning att noga studera sina hästar. Det första provbeskedet sade zoo epidemicus som är besläktad och snarlik kvarkan men i tisdags kom beskedet att ett av de två proven var kvarka. Eftersom flockarna är beständiga här och rätt väl separerade så verkar det som att kvarkan kan begränsas till en hage, peppar peppar.

Ridskolan kan fortsätta eftersom alla hästar på gården utom de i ungstoflocken är friska. Däremot görs alla ridhästar i ordning utomhus eftersom fölet med mor står i stallet. Lite extra bökigt för Emma och ridskoleleverna men det får gå. Information har gått ut till de som rider om hur de ska bete sig för att inte sprida smitta + att det sitter skyltar i stallet. De som måste vara extra försiktiga är de som rider på andra ställen med eller har häst hemma. För dem gäller dubbla uppsättningar kläder, låna hjälm och ridspö här och så har vi satt fram ett fotkar med Virkon s-lösning så man kan tvätta gummistövlar innan man åker iväg.

Den värsta smittorisken är ju jag som fodrar alla hästar på gården. Tur i oturen är att jag inte haft tid att rida mina hästar de senaste två veckorna då jag jobbat intensivt med BYS. Jag har därför bara fodrat och sett att hästarna mår bra.  Kanske har det räckt för att inte sprida smittan? Nu har jag olika kläder och skor, får tänka på hur jag rör mig på gården mellan hagarna, tar inte i andra hästar i onödan, använder olika foderkärror, olika grimmor och hinkar, tvättar händerna och duschar oftare än vanligt Varje morgon tempar jag samtliga hästar i stoflocken, när de äter sitt morgonfoder med rumpan utåt är det som en löpandebandsverksamhet. Ingen har feber, några stycken hostar och har näsflöde. De äter glatt och har ett gott allmäntillstånd. Så länge det håller sig så går man inte in och behandlar. Två hästar har penicillinbehandlats, fölet som fick feber och mitt eget sto Dagmar. Man får vara glad att vi, som det ser ut nu, drabbats lindrigt av kvarkan som ju kan vara riktigt tuff för hästar.

Nu ska alla hästar först bli helt friska, sedan ska de flyttas till en annan hage så vi kan sanera där den sjuka flocken varit, plus stallet förstås, och sedan ska det gå en månad tills vi flyttar dem åter. Jag blev uppringd idag av en veterinär, Susanne Lindahl på SVA i Uppsala som forskar på kvarka. Hon ska komma hit och provta hela flocken i nästa vecka. Hon undersöker detta med provtagning och diagnosticering av de snarlika bakterierna i kvarka och zooepidemicus. Läs mer här.

Det är i stunder som dessa som det klämkäcka ordspråket prövas: det är inte hur man har det utan hur man tar det. Tack till alla som stöttar på gården, veterinärer, Erik för blommor, Ia för uppmuntrande frågor och alla som har unghäst i flocken som hört av sig. Bilderna från flocken är tagna fredag den 9 oktober. De ser inte direkt sjuka ut men vi vet att de är det.