Idag var jag uppe i ottan och red. Före högvärmen och den riktiga armadan av insekter, på morgonen är bara förtrupperna i farten. Väl tillbaka blev det kaffe och knäckemacka på förstukvisten. Läste Tidningen Vi, en av min absoluta favoriter, välvalda ord och bilder att njuta av men också bli jävligt berörd och förbannad av ibland.. I detta nummer var det en intervju med Eva Dahlgren. En av mina “idoler”, rakryggad, en musiker som går sin väg, med eget uttryck som inte bara handlar om att sälja musik. Förra sommaren läste jag hennes bok om skapande, Hur man närmar sig ett träd. Rekommenderas.
Nu var det inte Eva jag skulle skriva om för sjutton. Det var ju Alphems Arboretum 
Och vad är det då? Jo, en helt unik trädpark i Floby utanför Falköping, skapad av en lantbrevbärare för 100 år med stora visioner. Det var ett stort reportage i julinumret av Vi om att vara tokig i träd. Och plötsligt vill jag åka dit trots att jag har vetat om det och haft chansen i 10 år. Har aldrig fattat vilken grej det är. Men med bilderna i Vi förstod jag att jag måste dit. En bild säger mer än tusen ord! Därför ska jag sluta skriva men först måste jag bara berätta en sak om þordis och träden.
Det bär ju av till Island nu. Trädlöst land. Nästan. När jag jobbade där så hade kvinnan i huset som ägde gården fullt med grenar i frysen. Hon tog skott och planterade och planterade för att få till en liten skog på sin gård. Jag tänker på det ibland när vi fäller träd och gallrar sly här. Hon skulle gråta blod om hon såg det…
Körsbärsblom om våren i Ullstorp
